Novemberdagar.
har ju Leslie Moore sannerligen inte gjort. Visst folk skulle ju också kunna tycka, att en diplomerad person från Redmonds högskola, som redaktörer och bokförläggare började uppmärksamma, kastar bort sig som hustru åt en ung och grön läkare, som plåstrar om ett fåtal patienter i en lantlig avkrok som Fyra vindar…
— Gilbert!
— Om du hade gift dig med Roy Gardner, så hade du kunnat vara ett klart skinande ljus i intellektuella och socialt intresserade kretsar långt bort från Fyra vindar.
— Gilbert Blythe!
— Ja, så heter jag. — Du vet, hur vådligt kär du var i honom ett tag, Anne.
— Gilbert, nu är du nedrig — utspekulerat nedrig som alla karlar skulle fröken Cornelia uttrycka sig. Jag var aldrig kär i honom. Jag bara inbillade mig. Nog vet du det. Du vet också, att hellre sitter jag som din hustru i vår drömstuga än jag residerar som drottning i ett palats med kolonner och marmorgolv.
Gilbert svarade icke med ord. Men jag fruktar, att både han och hans fru totalt glömde bort den stackars Leslie, som vandrade sin ensliga stig tvärs över fälten mot ett hus, som varken var ett marmorpalats eller en förverkligad dröm.
Månen höll på att gå upp över det mörka havet bakom dem och göt ett förklarande skimmer däröver. Dess sken hade ännu icke nått hamnen, vars bortre sida ännu låg i hemlighetsfullt dunkel med skumma vikar, skarpa slagskuggor från strandklipporna och ljusglittrande stråk däremellan.
— Så ljusen i hemmen tindra genom mörkret! sade Anne. — Den där raden på andra sidan bukten liknar ett pärlband. Och en hel stjärnbild blänker uppe vid The Glen. Ack titta, Gilbert, där är vårt eget! Jag är så glad, att jag inte släckte det. Jag tycker inte om att komma hem till ett mörkt hus. Ljuset, som tindrar från vårt hem, Gilbert, o, är det inte ljuvligt att se?
— Det är ett av jordens många miljoner hem — men för oss är det vårdkasen och ledstjärnan i en ganska vrång värld…
96
