Julafton.
voro närapå hemma. Då sträckte han på sig, gav upp en väldig suck och sa’: »Du får tro det eller inte, Stephan, men den här dan är den lyckligaste i mitt liv.» — Men såna ä’ karlarna. Nå, snart gifte han om sig, och då fick han en fru med skinn på näsan. Det första, hon gjorde, var att hon hade honom att resa en schangtil gravvård med guldbokstäver över den första frun. Och så lämnades det plats öppen också för hennes namn — för hon sa’, att det fanns nog ingen, som vårdade sig om att ha honom att resa ett monument över henne.
— Eftersom vi talar om familjen Taylor — hur står det till med fru Lewis Taylor uppe vid The Glen, doktorn? frågade kapten Jim.
— Åjo, hon repar sig långsamt, men hon måste arbeta för strängt, svarade Gilbert.
— Hennes man knogar också i sitt anletes svett — föder upp utställningsgrisar, sade fröken Cornelia. — Han är känd för sina överdådiga grisar. Han är betydligt stoltare över sina grisar än över sina barn. Grisarna frodas och blomstra också, men barnen är det sannerligen inte mycket bevänt med. Han valde ut en fattig morstackare åt dem, och hon svälter i kapp med ungarna. Grisarna få grädden och barnen blåa mjölken.
— Det finns fall, Cornelia, då jag måste ge dig rätt, hur mycket det än kostar på mig, sade kapten Jim. — Det är just rena rama sanningen du säger om Lewis Taylor. När jag ser hans stackars olyckliga barn, som lida brist på allt var barn behöva, så mister jag matlusten själv för flera dagar i sträck.
Gilbert gick ut i köket, därför att Anne vinkat på honom. Anne stängde dörren och gav honom en liten välment uppsträckning.
— Gilbert, du och kapten Jim få lov att sluta upp med att munhuggas med fröken Cornelia. Jag har nog hört det, må du tro — dörren har stått på glänt — och nu får det vara slut.
— Men hon har så roligt själv, det måtte du väl veta, Anne?
— Ja, det kan ju hända, men för mycket och för litet skämmer allt, snart kan hon bli retad på fullt allvar. Nu är middagen färdig, och Gilbert, låt inte tant Lynde skära gässen! Jag
101
