Vintern bryter in.
— Nu ska vi släppa in det nya året, sade han.
Därute stod natten dunkelblå. Ett blänkande band av månsken drog sig tvärs över viken. Innanför vågbrytaren låg havet och vaggade, skiftande i pärlemorns glansdagrar. De stodo i dörröppningen och väntade — kapten Jim med ålderdomens mogna erfarenhet, Marshall Elliott i sin kraftiga, men tomma medelålder, Gilbert och Anne med sina dyrbara minnen och ljuva förhoppningar, Leslie med sina svunna ungdomsårs armod och trängtan och sin hopplösa framtid. Klockan på den lilla hyllan över eldstaden slog tolv.
— Välkommen, Nya år, sade kapten Jim och bugade sig djupt, då det sista slaget förklingade. — Jag önskar er alla det bästa året av ert liv, go’ vänner. Jag vågar hoppas, att vad än det nya året bringar oss, så få vi vara nöjda med vad den Store kaptenen tillärnar oss — och hur det är, ska vi väl alla i sinom tid löpa in och göra an i en god hamn.
XVII.
Vintern bryter in.
Det blev vinter på allvar strax på nyåret. Stora vita drivor yrde ihop kring det lilla huset, och skimrande isblommor grenade ut sig på alla dess fönster. Istäcket i hamnen blev allt hårdare och tjockare, tills Fyra vindars befolkning började ta sina vanliga vintervandringar däröver. De säkra vägarna betecknades av en hygglig kommunalstyrelse med granruskor, och dag och natt pinglade slädarnas muntra bjällerklang från dem. Under månskensnätter låg Anne och lyssnade till den som till ett älvornas klockspel. Hela havsbukten frös till, och fyren på sin klippudde blinkade ej längre. Under de månader, då all sjöfart var inställd, var kapten Jims befattning latmansgöra.
— Nu ha Förste styrman och jag inte ett dugg att uträtta till våren utom att hålla oss varma och roa oss, sade kapten Jim. — Den förre fyrvaktaren brukade flytta upp på landbacken om vintern, men jag håller mig allt kvar på min udde. Förste
108
