Vintern bryter in.
lilla vita huset för att prata i skymningen, och när hon gick, lämnade hon kvar en vit kartong på bordet. Anne fann den, sedan hon gått, och öppnade den med någon förundran. Den innehöll en liten vit klänning, utsökt väl arbetad — med de finaste broderier, hålsömmar och rynkade remsor. Vartenda stygn därpå var taget för hand, och de små spetsgarneringarna vid halsringningen och på ärmarna voro äkta valenciennes. Inuti låg ett kort — »med hälsning från Leslie.»
— Så många timmars arbete hon lagt ned på den, sade Anne. — Och matrialet måste ha kostat mycket mer än hon egentligen har råd till. Det var bra snällt av henne.
Men Leslie var kort och avvisande, när hon tackade henne — och återigen kände sig Anne tillbakastött.
Leslies gåva var ej den enda, som hittade väg till det lilla vita huset. Fröken Cornelia hade tills vidare uppgivit att sy åt icke efterlängtade småbarn med hög ordningssiffra och i stället slagit sig på att ivrigt sömma åt den så varmt åstundade numro ett, som skulle tas emot med öppna armar. Philippa Blake och Diana Wright sände vardera ett näpet plagg, och tant Rachel Lynde sände flera, där gott material och prydliga stygn trädde i stället för broderier och »onödigt krimskrams». Anne själv förfärdigade större delen av den lilla utstyrseln, den fick ej vanhelgas av någon maskinsömnad, och med den tillbragta hon de lyckligaste timmarna av denna lyckliga vinter.
Kapten Jim var den, som oftast var gäst i det lilla huset, och ingen kunde vara mer välkommen. För varje dag blev Anne mera fästad vid den okonstlade och trohjärtade gamle sjöbussen. Han var så uppfriskande som en salt sjövind — så underhållande som en gammal krönika. Hon tröttnade aldrig på att lyssna till hans berättelser från främmande länder, och hans lustiga inpass och reflexioner hade för henne alltid nyhetens behag. Hjärtegodhet och en starkt humoristisk syn på tingen ingingo häri i synnerligen väl avvägda proportioner. Och så tycktes ingen motgång eller förtretlighet äga förmågan att påverka hans oförbränneliga goda lynne.
— Jag är nu en gång så funtad, att jag gläder mig åt snart
112