Vårdagar.
hela vintern. Den nordvästra himlen har förefallit så tom och ödslig utan den.
Buskar och träd smyckade sig med sprittnya, i gyllenrött skiftande små blad. Ett smaragdfärgat dis stod kring skogarna bortom The Glen. Genom dalsänkorna åt sjön till drevo i gryningen luftiga molnslöjor.
Vindkårar kommo och gingo — de förde med sig en doft av sälta och havstång, ibland några skumstänk. Dyningen gick med breda och blanka ryggar, på vilka solkatten i vattnet skuttade. Fiskarbyn vaknade till liv. De första skutorna voro på ingående, deras vita segel döko upp därute i glittret, växte snabbt och sköto snart in mellan inloppets gråröda sandstensklippor och de långsträckta, böljande dynerna, som ändrat form under vinterstormarna.
— På en vårdag som denna, sade Anne, vet jag precis, hur min själ kommer att känna det på uppståndelsens morgon.
— Det finns stunder om våren, då jag känner, att jag kunde ha blivit nå’n sorts poet, om jag fått öva mig som ung, sade kapten Jim. — Jag kommer på mig själv med att gå och ha på tungan en hel hop gamla ramsor och verser, som jag hörde skolläraren deklamera för sextio år sedan. Vid andra tider på året får jag vara i fred för dem. Men nu fruktar jag storligen, att jag måste ge mig ut på yttersta klippudden, ställa upp mig där och ge mina lösta vårkänslor fritt lopp.
Kapten Jim hade tittat in på eftermiddagen för att avlämna en korg med snäckor till trädgården och en liten bukett myskmadra, som han hittat, när han strövat omkring på de sanka strandängarna.
— Sådan här myskmadra börjar bli riktigt sällsynt numera, sade han. — När jag var pojke fanns det gott om den. Man vandrar fram över mossa och ormbunkar och tänker aldrig en tanke på myskmadra — och plötsligt känner man den där fina kryddlika doften och man står rätt upp uti en tuva med de vita små stjärnorna. Jag tycker om den doften, den påminner mig alltid om min mor. Jag kommer att
115
