Vårdagar.
till skogsmarkerna. Där fick jag tag i dem åt er. Jag skulle tro, att de blir de sista ni får se i vår för de voro nästan slut.
— Så snäll och omtänksam ni är, kapten Jim! Ingen annan, inte ens Gilbert — hon gjorde en liten rörelse med huvudet åt hans håll — har kommit ihåg, att jag om våren alltid längtar efter liljenkonvaljer.
— Jag har gott om tid just nu, lilla doktorinnan, sade kapten Jim. — Jag har inte hittat på någonting nytt att läsa, sedan »Kärlekens irrvägar» tog slut i förra veckan. Den löpte i etthundratre kapitel. När de älskande blivit gifta, slutade boken helt tvärt, så att jag förmodar, att deras prövningar och bekymmer nu tagit en ända. Det är trevligt, att det går så till åtminstone i böckerna — i det verkliga livet är det nog på annat sätt.
— Jag läser aldrig tarvliga dussinromaner, sade fröken Cornelia med en vass blick över sina glasögon, men jag vet i alla fall, att mycket besparas den, som aldrig gått och gift sig. Hörde du, hur Georgie Russel mådde i dag, kapten Jim?
— Ja, jag tittade in till honom på min väg hem. Han håller på att repa sig, men han hade det som vanligt brydsamt och krångligt. Som man kokar får man äta, heter det, men soppan blir inte smakligare, därför att man bryggt ihop den själv.
— Han är en faslig pessimist, sade fröken Cornelia.
— Ånej, pessimist kan man inte kalla honom, Cornelia. Men han kan aldrig ställa det så för sig, att han blir nöjd och tillfreds.
— Nå, då måtte han väl vara en pessimist?
— Nej för all del. En pessimist är en sådan gycke, som aldrig väntar att bli nöjd och tillfreds. Så långt har Georgie ännu inte kommit.
— Inte jag, men jag vet ett äldre fruntimmer, som en gång sa’, att han hade någonting så insinuant i sitt väsen… Nej, Cornelia, jag har ingenting gått att säga om djävulen.
— Du kanske inte ens tror på honom? frågade Cornelia i allvarlig ton.
118
