Ett moln över solen.
smygande som havstjockan, när den driver inåt land, fick fruktan makt med hennes hjärta. Varför var inte Gilbert gladare? Varför ville han inte tala om lillan? Varför ville han inte låta henne få ha henne hos sig efter den där första lycksaliga timmen? Var — var inte allt, som det skulle vara?
— Gilbert, viskade Anne bönfallande, det är — det är väl inget fel med lillan? Säg mig — säg mig!
Gilbert stod länge med bortvänt ansikte, därpå lutade han sig ned över Anne och blickade in i hennes ögon. Marilla, som i ångest lyssnade utanför dörren, hörde en låg, hjärtskärande jämmer och flydde ned i köket, där Susan gick omkring bland grytor och stekpannor och storgrät.
— O, det stackars lammet — det stackars lammet! Hur ska hon kunna bära det, fröken Cuthbert? Hon stryker bestämt med, ska man få se. Här har hon gått och glatt sig och varit så lycklig och gjort upp sina planer! Men här finns ju två doktorer — kan de då rakt ingenting göra, fröken Cuthbert?
— Jag tror inte det, Susan. Ingen läkare kan göra underverk. Gilbert säger det finns inget hopp. Hon var för svag vid själva födelsen — och så drog det långt ut på tiden. Han såg genast att den lilla inte kunde leva.
— Och en så’n liten raring det är, snyftade Susan. — Aldrig har jag sett någon så fin och vit i sitt lilla ansikte — för det mesta ä’ di ju röda eller skrynkliga. Och hon tittade så förståndigt med sina stora ögon. O, den stackars lilla doktorinnan!
I solnedgången lyfte den lilla själen, som kommit med gryningen, sina vingar till flykt, och den lämnade efter sig stor sorg. Fröken Cornelia tog den lilla döda ur sköterskans vänliga, men främmande händer, och höljde de små späda, vaxvita lemmarna med den vackra dräkt, som Leslie en gång sytt åt den lilla väntande gästen. Det hade Leslie bett henne göra. Sedan bar hon in lillan igen och lade henne bredvid den stackars lilla mamman, vars tårar runno varma.
— Herren gav och Herren tog, älsklingen min, sade hon mellan sina egna snyftningar. — Välsignat vare Herrens namn.
123
