Margaret, som gick förlorad.
XX.
Margaret, som gick förlorad.
Anne fann, att hon kunde fortsätta med att leva — den dag kom, då hon till och med åter drog på munnen åt fröken Cornelias haranger. Men i detta leende låg någonting, som aldrig förut funnits i Annes leende och aldrig mer skulle skiljas därifrån.
Den första dag, då hon kunde fara ut och åka, skjutsade Gilbert henne till Fyra vindars udde och lämnade henne där, medan han rodde vidare i en båt för att se till en patient i fiskarbyn. En yster vind for fram över bukten och sandrevlarna, drev upp små toppiga vågor med hättor av skum och sköljde den låglänta stranden med långa dyningar, som brusto och löste upp sig i silverglittrande krusningar.
— Jag är verkligen stolt, som får det första besöket, sade kapten Jim helt belåtet. — Sitt ned för all del! Jag är rädd det är bra nog dammigt här i dag — men man behöver ju inte titta på dammet, när man har en sådan utsikt framför sina ögon — inte sant?
— Dammet gör alls ingenting, sade Anne, men Gilbert säger, att jag så mycket som möjligt måste hållas ute i friska luften. Jag tror, att jag ska gå ner och sätta mig på klipporna.
— Tycker ni om sällskap eller vill ni hellre vara för er själv?
— Om ni med sällskap menar ert eget, så vill jag bra mycket hellre ha det än vara ensam, sade Anne med sitt goda leende.
Därpå suckade hon. Förr i tiden hade hon aldrig haft någonting emot att vara ensam. Nu hyste hon en formlig skräck därför. När hon numera saknade sällskap, kände hon sig så förfärligt övergiven.
— Här är en härlig liten plats, där vinden inte kommer åt
127
