Muren faller.
— Nej, säg det! — Men det var, för att du såg så lycklig ut. Nu måste du allt ge mig rätt, när jag säger, att jag var elak och föraktlig — tänk, att hata en annan kvinna, bara därför att hon är lycklig — och fastän hennes lycka alls inte rövat någonting från mig! Det var därför, jag aldrig kom och hälsade på dig. Jag visste mycket väl, att jag borde gå — till och med det lilla levnadsvett, Fyra vindar består sig med, fordrade det… Men det översteg min förmåga. Jag brukade sitta och ge akt på dig från mitt fönster — jag kunde se dig och din man vandra omkring i trädgården om aftnarna — och du brukade springa ned genom poppelallén för att möta honom. O, vad det gjorde ont i mig… Och ändå ville jag på sätt och vis så gärna söka upp dig. Jag kände, att om jag inte vore så usel, kunde jag ha tyckt om dig och i dig fått vad jag aldrig i mitt liv ägt — en förtrogen, riktigt god vän av min egen ålder. Och kommer du ihåg den kvällen på stranden? Du var rädd, att jag skulle tro, att du var smått rubbad. Det borde väl snarare du ha trott, att jag var.
— Nej, visst inte, men jag kunde inte förstå dig, Leslie. Det ena ögonblicket drog du mig till dig — det andra stötte du mig tillbaka. Du föreslog själv, att vi skulle säga namnen till varandra, men när vi skildes åt, kallade du mig fru Blythe.
— Jag var så olycklig den kvällen. Jag hade haft en sådan tung dag. Dick hade varit så ovanligt svårhanterlig. Som du numera vet, så är han för det mesta ganska snäll och lättledd. Men ibland blir han så oregerlig. Jag hade sådan värk i mitt hjärta — jag sprang ned till stranden, så fort jag fått honom i säng. Det var min enda tillflyktsort. Där satt jag och tänkte på, hur min stackars far gjort slut på sitt liv, och jag undrade, om inte jag själv skulle tvingas att göra detsamma en vacker dag. O, mitt hjärta var fullt av svarta tankar… Och så kom du dansande framåt stranden likt en glad och lycklig barnunge. Då — då hatade jag dig mera än jag gjort någon gång sedan. Och ändå gjorde jag anspråk på din vänskap. Den ena känslan behärskade mig den ena stunden — så förbyttes den plötsligt till den andra. När jag kom hem den kvällen, grät jag av
133
