Muren faller.
blygsel över vad du måste tänka om mig. Men det har alltid varit precis på samma sätt, när jag har kommit hitöver… Ibland har jag känt mig harmonisk och bara haft glädje av besöket. Men ibland har den otäcka känslan vällt fram och fördärvat alltihop. Det fanns tider, då du och hela ditt hus vållade mig plåga. Du hade så många näpna och rara småsaker, som inte voro för mig. Vet du vad — ja, det låter löjligt — men jag var alldeles särskilt ond på dina porslinshundar. Det fanns tillfällen, då det riktigt kliade i fingrarna på mig att få grabba tag i både Gog och Magog och slå deras svarta trubbnosar tillsammans… Ack, du småler, Anne, för mig var det inte för roligt… Hit kom jag för att få se dig och Gilbert med era böcker och era blommor och era penater och era små stående skämt och roligheter — och er kärlek till varandra, som skymtade fram i varje blick och varje ord, utan att ni själva visste av det — och så skulle jag sedan gå hem till — mitt eget helvete! O, Anne, jag tror inte, att jag av naturen är avundsjuk och småsint. När jag var flicka, saknade jag många saker, som mina skolkamrater rådde om — och inte var jag gramse på dem för det! Men det är, som om hatet och uselheten på senare tider spirat fram i mitt hjärta —
— Leslie, älskling, säg då inte så hårda ord om dig själv! Du är inte avundsjuk eller småsint eller föraktlig. Det liv, som du nödgas leva, har nog inte varit utan sin inverkan på ditt känsloliv — hur vore någonting annat möjligt — men en mindre fin och nobel natur än din skulle ha råkat alldeles på avvägar. Jag låter dig hålla på och säga allt detta, ty jag tror det är bättre för dig att få tala ut och göra dig kvitt det som tynger. Men gör dig inte mera några förebråelser!
— Jag ska väl inte det, då. Men jag ville, att du skulle se mig som jag är. Den gången, då du berättade för mig om det, du hade att fröjda dig åt till våren — då blev jag som tokig. Aldrig skall jag förlåta mig själv, så jag bar mig åt mot dig. Jag grät sedan så bittert därhemma och ångrade mig. Och många ömma tankar och böner om förlåtelse sydde jag
134
