Tant Cornelia inleder underhandlingar.
Fröken Cornelia stirrade på honom i några sekunder. Därpå lade hon sig bakut i sin gungstol och skakade länge och väl av det hjärtligaste skratt.
— Där fick du ändå till sist övertaget, Jim Boyd. Se nu, hur gränslöst belåten han är, Anne, med munnen ända upp emot öronen! Men vad skatornas ben anbelangar, så om skator ha långa, bara, solbrända ben och trasiga blå byxor, som slänger om mycket skrovliga knän, vilket allt jag mycket tydligt såg från mitt fönster tidigt en morgon i förra veckan, så ska jag be pojkarna Gilman om ursäkt. När jag hann ner, voro de försvunna. Jag fattade inte, hur de kunde hinna undan så hastigt, men nu vet jag ju bättre, tack vare kapten Jims sakkunskap. De flögo sin väg, förstås.
Kapten Jim skrattade och gick sin färde, med saknad avböjande en inbjudning att stanna kvar och dricka te och äta körsbärssylt på vetebröd.
— Jag är på väg upp till Leslie för att fråga, om hon vill ta en inackordering, återtog fröken Cornelia. — Jag hade brev i går från en fru Daly i Toronto, som bodde en tid hos mig för två år sedan. Hon ville, att jag över sommaren skulle ta en god vän till henne. Han heter Owen Ford, och han är tidningsman, och vidare är han dotterson till den skolläraren, som byggde det här huset. John Selwyns äldsta dotter gifte sig med en Ontarioman, som hette Ford, och detta är hennes son. Han önskar se det gamla stället, där hans morföräldrar levde. Han låg illa sjuk i nervfeber i våras, och ännu har han inte fullt repat sig, så doktorn har ordinerat, att han skulle ligga vid havet. Han vill inte hyra rum på hotellet — han vill bo på ett ställe, där han kan få hemtrevnad. Jag kan inte ta honom, för jag reser bort i augusti. Jag har blivit vald till delegerad vid ett stort kvinnomöte i Kingsport, och jag far förstås. Nu vet jag inte, om Leslie vill ha besväret med honom, men frågan är ju fri, och jag vet ingen annan. Kan inte hon ta honom, får han väl hålla till godo med något av pensionaten på andra sidan bukten.
— När du har varit hos henne, så kom tillbaka och hjälp
141
