Sida:Drömslottet 1920.djvu/152

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Tant Cornelia inleder underhandlingar.

doktor Dave, han har i många år kujonerat hela The Glen, och det gör honom så gott att se, att hans metoder nu äro inte så litet efterblivna. Från det ena till det andra — om ändå doktor Blythe ville kila upp och titta på den där stora finnen i nacken på Dick Moore. Leslie är rädd, att den blir henne övermäktig. Om jag kan begripa, vad Dick Moore menar med att lägga sig till med finnar — som om han inte vållade tillräckligt med besvär ändå.

— Kan du tänka dig, att Dick har fattat ett sådant tycke för mig? sade Anne. — Han går efter mig precis som en hund och småler alldeles som ett barn, när jag tittar på honom.

— Tycker du inte det känns ruskigt?

— Visst inte. Jag tycker ganska bra om stackars Dick Moore. Jag tycker det är så synd om honom.

— Du skulle inte tycka synd om honom, om du sett honom då, när han har sina ryck av elakhet och gemen klåfingrighet, tro du mig! Men jag är glad, at du inte mår illa av att se honom, det är ju mycket behagligare för Leslie. Hon får mera att göra nu, när hennes inackordering kommer. Jaha, måtte han bara vara hygglig! Du kommer nog att tycka om honom — han är skriftställare.

— Jag undrar, varför människor alltid äro hemfallna åt den tron, att därför att två individer båda syssla med författarskap, de skola dragas av någon särskilt stark sympati till varandra, sade Anne litet spefullt. — För tillsamman en smed och en annan smed — ingen kan vänta, att de skola störta i varandras armar, bara därför att de båda äro smeder.

Icke desto mindre motsåg hon Owen Fords ankomst med en behaglig känsla av förväntan. Om han var ung och sympatisk, skulle han kunna bli en mycket förmånlig akvisition för umgängeslivet i Fyra vindar. Besläktade själar växte minsann inte på var buske.



144