Sida:Drömslottet 1920.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Kapten Jims liv och leverne.

— För mig ska han få vara bara luft. Jag lär väl för resten inte vara mycket hemma utom vid måltiderna. Men det är ju förskräckligt, att hon skall vara kedjad vid en sådan människa! Hennes liv måste kännas bra tungt.

— Det gör det också. Men hon tycker inte om att bli ömkad.

Leslie hade gått tillbaka in i huset och var dem nu till mötes vid stora ingången. Hon hälsade på Owen Ford med kylig artighet och sade honom med tonen hos en samvetsgrann värdinna, att kvällsvarden var färdig och att hans rum stod i ordning. Dick grinade belåtet och klampade uppför trappan med kappsäcken. Och så var Owen Ford installerad som medlem av familjen i det gamla huset inne i pildungen.



XXIV.
Kapten Jims liv och leverne.

— Jag har en liten brun kokong till idé, ur vilken möjligen en dag i tidens fullbordan kommer att svinga sig en präktig fjäril, förkunnade Anne för Gilbert, när hon åter kommit hem.

Han hade återvänt fortare än hon väntat och satt som bäst och fråssade på Susans smultronpaj. Susan själv uppehöll sig diskret i bakgrunden — en föga skön, men så mycket mera välvillig skyddsängel — och fann lika stort nöje i att se doktorn äta paj som doktorn själv kände, när han åt.

— Vad är det för slags kryp du har spunnit in i kokongen? frågade han.

— Det talar jag inte om ännu så länge — vi ska först se om det blir något till.

— Nå, hur förefaller Ford?

— Mycket hygglig och ser riktigt bra ut.

— Så’na vackra öron, vet doktorn, inföll Susan och sken av belåtenhet.

— Han kan väl vara en tretti, trettifem år, och han ämnar skriva en roman. Han har en behaglig röst, hans ansikte får

150