Det drömda hemmet.
bomullstäcken, sade hon. — Ett med tobaksbladmönster, och ett med äppelblommor och slingrande stjälkar. Hon har sagt mig, att sådana börja komma på modet igen. Ja, moderna växla, och det berör mig föga, men ett som är säkert är, att det kan väl inte gärna finnas något vackrare överkast på en gästrumssäng än ett snyggt vitt konstvirkat täcke med bollfransar. Jag får lov att laga så, att de blir en smula blekta. Med kärnmjölk och Guds klara solsken ska det gå galant. Jag har haft dem insydda i lärftpåsar alltsedan Thomas dog, och de ha nog gulnat förskräckligt. Men vi ha ju ännu en månad på oss.
Bara en månad! Marilla suckade och sade därpå med stolthet:
— Jag ger Anne alla de där trasmattlängderna jag har uppe på vindskontoret. Jag trodde aldrig hon ville ha dem — de äro så gammalmodiga, och nu för tiden ska ju alla människor ha fabriksvävda jutemattor. Men hon bad mig om dem — sa’, att hon ville hellre ha dem än någonting annat till sina golv. Ja, de äro snygga. Jag klippte de allra vackraste trasor med rätt mycket sidenlappar iblandade, och randningen blev också ganska lyckad. Det arbetet har varit som ett riktigt sällskap de här senaste vintrarna. Och jag ska koka in så mycket plommonsylt åt henne, att hennes skafferihyllor ska vara fulla i ett år. Kors, det är ändå bra underligt! De här träden, som bära blåa plommon, ha inte så mycket som blommat på tre års tid, och jag började nästan att fundera på att låta fälla dem. Men nu i våras stodo de som hela buketter av vit blom, och en sådan plommonskörd kan jag aldrig minnas, att vi ha haft på Grönkulla.
— Ja, det är verkligen bra roligt att tänka sig, att Anne och Gilbert nu i alla fall bli ett par. Det är det, jag alltid har bett om, sade fru Rachel i en ton, som om hennes böner sutto inne med en synnerligen stor kraft. — Det var då för innerligen väl, att hon inte lät kollra bort sig av den där spolingen från Kingsport. Han var rik, det var klart det, och Gilbert är fattig — han börjar åtminstone med två
8
