Kapten Jims liv och leverne.
knogade dit, jag, och satte mig vid Henrys huvudgärd och sa’ till honom, utan några krumbukter och kringelikrokar: »Gamle kamrat», sa’ jag, »nu tror jag, att du fått order att hålla dig segelklar.» — Men nog var jag så jag skakade lite invärtes, för det är inte roligt att behöva säga till en karl, som ligger där och ingenting anar, att han kanske inte lever över natten. Men kan ni tänka er, fru Blythe, då tittade han upp på mig med sina klara svarta ögon i det vissnade ansiktet och plirar till lite smått, alldeles som om han ämnade komma med något skämtord, och säger: »Det där var gammalt nytt, Jim Boyd, det har jag vetat i över en vecka. Bättre får du komma med, om du ska ge mig några upplysningar.» — Jag blev så förbluffad, att jag satt där alldeles stum, men Henry, han tog till att flina. »Där kommer du instövlande med en min, som skulle du gå på din egen begravning, och så sätter du dig ned och knäpper ihop händerna och tvinnar tummarna om varandra, och så klämmer du till sist fram din stora nyhet — som ä’ så gammal, att den ä’ blå av mögel… Det kan ju narra till och med en katt att skratta…» säger han. »Vem i all världen har talt om det för dig?» frågar jag och sitter där som ett annat beläte. »Ingen», säger han. »Det förstod jag av mig själv — det var natten till förriga tisdan, då jag låg och inte kunde sova. Jag hade mina misstankar redan förut, men då blev jag säker. Jag har försökt hålla mig uppe för hustru mins skull… Och nog hade det varit roligt, om jag hunnit få ladan byggd, för Eben är en klåpare, och han kommer aldrig att göra den bra. Men det får nu bli med den som det vill — nu, när du har lättat ditt gamla hjärta, Jim, så lägg bort den där likbjudareminen och tala om någe’ roligt för mig.» Jaha, så stod det till. Där hade alla varit så rädda för att tala om’et för honom, och han låg i sin säng och visste det hela tiden. Det är ändå konstigt, hur naturen ibland inviger en i sina rådslag och låter oss veta, när nådatiden ä’ ute och timmen ska slå. Har jag nånsin talt om för doktorinnan, när Henry fick metkroken i näsan?
— Nej — det skulle jag nog ha kommit ihåg…
— Den gamla paschasen skrattade både jag och han åt i
152
