Kapten Jims liv och leverne.
— Kan inte herr Ford få se ert liv och leverne, kapten Jim? frågade Anne, när kapten Jim slutligen förklarade, att han var länspumpad.
— Å, inte kan det vara något nöje för honom, sade kapten Jim blygsamt.
I själ och hjärta begärde han ingenting bättre än att få visa sin tjocka lunta.
— Det skulle roa mig mycket att få se era anteckningar, kapten Boyd, sade Owen. — Även om de bara äro hälften så märkliga som era muntliga berättelser, komma de att förefalla mig mycket intressanta.
Kapten Jim krusade och strävade emot ännu en liten stund, men drog därpå upp sitt liv och leverne ur en gammal sjömanskista och räckte det till Owen.
— Ni kommer nog att få svårt att tyda mina kråkfötter, sade han. — Min skolunderbyggnad är klen. Det där har jag egentligen skrivit ner bara för att roa min lille släkting Joe. Han är alltid så begiven på historier. I går så står jag och håller just på med att hyva en tiokilotorsk ur min båt, och då kommer han fram till mig och säger med förebrående min: »Farbror, är inte en torsk ett oskäligt djur?» Ni förstår, jag hade sagt honom, att man måste vara snäll vid de oskäliga djuren och inte göra dem på något sätt illa. Ja, jag blev ju riktigt ställd, jag mumlade något om, att djur som var matnyttiga, de bildade liksom ett undantag, och bara man inte lät dem plågas i onödan, så… Men Joe såg inte nöjd ut, och själv kände jag mig inte nöjd… Ack, vad man får vara noga med vad man säger de där barnen, de hålla nog efter en, att man lever som man lär. De se rätt igenom en…
Medan kapten Jim talade, iakttog han Owen Ford ur sin ena ögonvrå, medan denne tittade på liv- och leverneboken. Och när han efter en stund märkte, att hans gäst var fördjupad i läsningen, begav han sig med ett förstulet leende bort till sitt skänkskåp och började duka fram tekoppar och sätta på vatten. Owen Ford skildes från boken lika motsträvigt som en girigbuk skiljes från en guldklimp — men teet var ju snart
156
