Boken kommer till stånd.
bli förtjust, utbrast Anne. — Jag tillstår, att någonting i den vägen föresvävade mig, när jag tog er med till honom i går afton. Kapten Jim har ju alltid önskat, att han skulle kunna hitta på någon, som vore mannen att redigera hans liv och leverne åt honom.
— Vill ni följa med mig ut till fyren i kväll med, fru Blythe? Jag skall själv tala med honom om anteckningarna, men jag vore tacksam, om ni berättade för honom, att ni delgav mig historien om Margaret, som gick förlorad, och frågade honom, om jag finge använda den episoden som ett romantiskt inslag i de rena äventyrsskildringarna.
Kapten Jim blev överförtjust, när Owen Ford för honom framlade sin plan. Äntligen skulle hans käraste dröm gå i fullbordan, och hans liv och leverne skulle sändas ut i världen — i en form, som troligen skulle avväpna all kritik. Det gladde honom också, att historien om hans förlorade Margaret skulle få komma med.
— På så sätt kommer hennes namn inte att sjunka i glömska, sade han vemodigt. — Ni ska resa ett vackert äreminne över henne.
— Vi ska samarbeta, föreslog Owen, ni ger själen och jag formar dess hölje. Å, vi båda skola få ihop en utomordentlig bok, kapten Jim. Och vi skola genast skrida till arbetet.
— Och tänk, att min bok skall skrivas av skollärarens dotterson! utbrast kapten Jim. — Gosse, din morfar var min käraste vän! Ingen gick upp mot honom, tyckte jag. Nu först förstår jag, varför jag har måst vänta så länge. Den fick inte skrivas, förrän rätte mannen kom. Du hör hit, du är ett med oss — i dig lever den här gamla nordliga kustens själ — du är den ende, som sitter inne med förmågan att skriva boken!
Man gjorde upp, att den lilla kammaren bredvid det stora vardagsrummet i fyren skulle bli arbetsrum åt Owen. Det var nödvändigt, att kapten Jim var i hans närhet, medan han skrev, och kunde fylla i en del detaljer, som stundom behövdes rörande livet om skeppsbord och sjömäns föreställningsvärld i allmänhet, som ju Owen icke hade mycket reda på.
158
