Sida:Drömslottet 1920.djvu/167

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Boken kommer till stånd.

Redan morgonen därpå började han arbeta på boken, och han gick upp däri med hela sin själ. Och vad kapten Jim beträffar, så var han i sjunde himlen den sommaren. Den lilla kammaren, där Owen satt och skrev, betraktade han som en helgedom. Owen tog kapten Jim till råds i mycket, men han ville ej låta honom få se manuskriptet.

— Nej, farbror får vänta, tills det kommer ut i tryck, sade han. — Då får du alltihop på en gång, och då läser man det med större nöje.

Han grävde i de skatter, som lågo hopade i detta märkliga »liv och leverne», och han gjorde bruk därav alldeles efter gottfinnande. Hans tankar sysslade med Margaret, som gick förlorad, och han omhuldade henne så ömt, tills hon för honom blev en levande personlighet. I samma mån som boken skred framför och den poetiska idén alltmera konstnärligt genomfördes, tog den honom fången, och han arbetade på den med feberaktig iver. Han lät Anne och Leslie läsa manuskriptet och öva kritik. Och bokens avslutningskapitel, vari hans förmåga att genom de fristående, känsligt modellerade gestalterna symbolisera kraft, lidande, lycka, nådde sin kulmen — så förklarade längre fram yrkeskritiken — hade utarbetats enligt ett av Leslie framställt förslag.

För Anne var tanken på, att henens idé utfallit så väl, ett dagligt glädjeämne.

— Så fort jag såg Owen Ford, förstod jag, att han var som klippt och skuren till ett sådant värv, sade hon till Gilbert. — I hans ansikte spårade jag både humor och den stora lidelsen, och de båda tingen — tillika med en viss stilistisk förmåga — behövdes just för skapandet av en sådan bok. Han satt helt säkert inne med alla förutsättningar.

Owen Ford brukade skriva om förmiddagarna. Eftermiddagarna tillbragte han merendels på promenader eller utflykter tillsamman med de unga Blythes. Ofta följde Leslie med, ty kapten Jim åtog sig Dick, just för att hon skulle kunna göra sig ledig. De rodde ut på redden eller uppåt någon av de tre vackra floder, som runno ut i bukten, de stekte de läckra

159