Boken kommer till stånd.
blåmusslorna på stenar och plockade smultron i hagarna; de torskade med kapten Jim och sköto bråckfågel på strandängarna och vildänder i vikarnas vass — åtminstone gjorde herrarna det. Om kvällarna strövade de omkring i de tusenskönströdda dalsänkorna under en gyllene måne, eller de sutto i förmaket i det lilla vita huset, där den kyliga havsvinden ofta gav anledning till, att ett fång drivved tändes på härden. Och de pratade om de tusentals ting, som lyckliga, livliga och begåvade unga människor kunna hitta på att prata om.
Alltsedan den dag, då Leslie avlagt sin bekännelse för Anne, hade hon varit såsom en annan människa. Det fanns icke ett spår kvar av hennes forna kyla och förbehållsamhet, icke en skugga av den bitterhet, hon förut icke förmått helt och hållet kväva. De lyckliga flickår, som hon gått miste om, tycktes vända åter till henne, sedan hon mognat till kvinna, hon slog ut likt en glödande, doftande blomma, intet skratt klingade gladare än hennes, ingen hade livligare och kvickare infall, när de sutto med varandra i skymningsstunderna denna förtrollade sommar. Då hon icke kunde vara med Blythes och Owen Ford, kände alla att stämningen ej blev densamma, som då hon med makten av sin personlighet behärskade den. Hennes skönhet fick glans av den vaknande själen, liksom när en lampa med rosenfärgat sken lyser genom en mjölkvit alabastervas. Det fanns stunder, då Anne tyckte, att hennes ögon bländades av den glans, som omstrålade Leslie. Vad Owen Ford beträffar, hade visserligen Margaret i hans bok den verkliga, den i bränningen försvunna flickans mjuka bruna hår och älvlika ansikte, men väsendet var Leslie Moores, sådant det uppenbarade sig för honom under dessa lyckliga och fridfulla dagar vid Fyra vindar.
Allt som allt var det en oförgätlig sommar — en av dessa somrar, som sällan beskäras människors barn och som, när de försvinna, lämna efter sig en rik arvedel av härliga minnen — en av dessa somrar, som tack vare en lycklig förening av idealiskt väder, sympatiska vänner och angenäma sysselsättningar komma så nära det fullkomliga i det ofullkomligas värld.
160
