Sida:Drömslottet 1920.djvu/170

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Owen Fords bekännelse.

så mycket, som man hade hoppats och väntat. Hade han överansträngt sig med boken? Hon drog sig till minnes, att han den sista veckan ej sett kry ut.

— Mig gör det ingenting, att doktorn är borta, sade Owen långsamt. — Jag ville just råka er ensam, fru Blythe. Det är någonting, som jag måste anförtro åt någon, annars tror jag, att jag blir galen. I en hel veckas tid har jag försökt stålsätta mig — se mitt öde i ansiktet… Men det går inte. Jag vet, att jag kan lita på er — och för resten, ni skall förstå. En kvinna med ögon som era förstår alltid. Ni är en av de människor, som man instinktivt kommer till med sina förtroenden. Fru Blythe, jag älskar Leslie. Älska! Det ordet är ju alldeles för svagt…

Rösten svek honom — så stark var hans mödosamt kuvade sinnesrörelse. Han vände bort huvudet och gömde ansiktet mot sin ena arm. Hela hans gestalt skälvde. Anne satt stilla och såg på honom, blek och förfärad. Aldrig hade hon tänkt sig något sådant… Och dock — hur var det möjligt, att hon aldrig tänkt sig det? Det föreföll ju nu så naturligt och oundvikligt. Hon förundrade sig över att hon varit så blind…

Men — men — ting som detta hände aldrig i Fyra vindar. Överallt annostädes i världen inträffade det, att mänskliga lidelser trotsade mänskliga sederegler och lagar — bara inte här… Leslie hade haft sommarinackoderingar i många års tid, men detta hade aldrig blivit följden. Men kanhända de andra sommargästerna inte varit så som Owen Ford, och den livliga, varmblodiga Leslie var ej den stolta och avvisande varelsen, som förr om åren i kylig självtillräcklighet gått ut och in i huset bland pilarna. O, någon borde väl ha kunnat tänka på detta! Varför hade inte fröken Cornelia haft en förkänsla därav? Fröken Cornelia var ju eljest så snabb att vara på sin vakt och slå larm, så fort det var frågan om män… Anne erfor en oresonlig bitterhet mot fröken Cornelia. Därpå gav hon till ett litet invärtes stönande. Det gjorde ju detsamma, vems skulden var — olyckan hade i alla fall skett… Och Leslie?

162