Owen Fords bekännelse.
maktlöst inför denna hopbitna förtvivlan. Varma vågor av medlidande och sorg drogo genom hennes bröst. Vad det gjorde henne gränslöst ont om Leslie! Som om ej den arma flickan lidit tillräckligt även utan detta!
— Det skulle inte kännas så svårt att lämna henne och resa härifrån, om hon bara vore lycklig, återtog Owen, alltjämt starkt upprörd. — Men tänk på denna levande död — besinna i vad för slags tillvaro jag lämnar henne kvar! Det är det allra värsta. Jag skulle vilja ge mitt liv för att göra henne lycklig — och jag kan inte göra någonting ens för att hjälpa henne — ingenting. Hon är för alla tider fjättrad vid den där sinnesslöe stackaren — har inget annat att motse än att åldras under en följd av tomma, glädjelösa, meningslösa år. Jag blir galen, när jag tänker därpå. Och jag på mitt håll måste leva fram mitt liv — utan att någonsin få råka henne, men väl vetande allt vad hon måste uthärda. Det är gräsligt… ohyggligt…
— Det är mycket hårt, sade Anne sorgset. — Vi, hennes vänner här, veta ju alla, hur synd det är om henne.
— Och hon är så rikt utrustad för livet, återtog Owen i upprorisk ton. — Hennes skönhet är väl den minsta av hennes ägodelar — och ändå är hon den vackraste kvinna jag någonsin känt. Och tänk på hennes skratt! Hela sommaren har jag särskilt lagt an på att locka fram det skrattet — bara för att få höra det pärla. Och hennes ögon! De äro lika djupa och blå som havsviken härutanför. Aldrig har jag sett ett par ögon så skimrande blå. Men har ni någonsin sett hennes hår utslaget, fru Blythe?
— Nej. Har ni?
— Det har jag en gång. Jag hade gått ned till udden för att fiska med kapten Jim, men sjön var för upprörd, så vi seglade aldrig ut. Hon hade väl tänkt, att hon skulle få vara i fred hela eftermiddagen, och då passade hon på tillfället och tvättade sitt hår. Och när jag kom gående, stod hon ute på verandan och torkade det. Det föll ned runt omkring henne som en kaskad av levande guld. När hon fick syn på mig, skyndade
164
