Owen Fords bekännelse.
smärt ung asp höjde sig framför dem mot västerhimlens fina blekröda och opalfärgade skiftningar, och varje blad och kvist avtecknade sig mörkt och dallrande i en mjuk ton av violett.
— Är det inte vackert? sade Owen och pekade på trädet.
Han gjorde tydligen ett aktningsvärt försök att återkomma till sig själv och visa fattning och lugn.
— Visst är det vackert, svarade Anne vekt. — Det är så vackert, att det ger mig, vad jag som barn kallade »min sköna värk i hjärtat». Kan ni förklara, varför sensationer som denna alltid skola förenas med smärta? Sörja vi över förgängligheten hos det vi beundra? Eller plågas vi av, att vi blott glimtvis få se det härliga vi drömt om och i våra bästa stunder känt?
— Det oupphinneliga, det omöjliga, sade Owen och lät blicken sväva ut i rymden. — Det är ju också det jag begär — intet under, att jag förgäves sträcker ut mina händer.
— Jag tror ni talar i feberfantasier. Ni har väl suttit ute för länge om aftnarna och blivit kall, gå ni hem och bed om en kopp fläderte och bädda ned er riktigt varmt, sade fröken Cornelias röst.
Besagda dam hade kommit in genom den lilla grinden mellan furorna just lagom för att uppfånga Owens sista ord. Fröken Cornelia tyckte om Owen, men hon hade för princip, att om hon hörde någon man, gammal eller ung, uttala sig i vad hon kallade »högtravande» ordalag, genast klubba till honom.
Fröken Cornelia förkroppsligade den komedi, som alltid tittar fram bakom hörnet i livets tragedi. Anne, vars nerver satts på ett ganska hårt prov, brast ut i ett hysteriskt skratt, och till och med Owen drog på munnen. Det var visst och sant — känsla och passion drevos på flykten, så fort fröken Cornelia uppenbarade sig. Och det var inte utan, att för Anne det hela icke tedde sig fullt så mörkt och smärtsamt och hopplöst som för några minuter sedan. Men hon fick ej en blund i ögonen den natten.
166
