På sandreveln.
XXVII.
På sandreveln.
Owen Ford reste från Fyra vindar morgonen därpå. På kvällen gick Anne upp för att hälsa på Leslie, men träffade ingen hemma. Huset var stängt, och inte ljus skymtade i något fönster. Det bar en prägel av ödslighet och övergivenhet, som föll i ögonen ännu mer än vanligt. Leslie tittade ej in den följande dagen — vilket Anne ansåg vara ett dåligt tecken. Som Gilbert på kvällen blev kallad ned till fiskläget, åkte Anne med honom till udden och steg därefter ur vagnen för att stanna en stund hos kapten Jim. Men fyrens stora ljus, som lät sina väldiga gulaktiga trianglar svepa fram genom höstkvällens dimma, sköttes av Alec Boyd, och kapten Jim var borta.
— Vad ska du då göra? frågade Gilbert. — Följa med mig?
— Jag har ingen lust att fara över till fiskläget, men jag kan följa med ett stycke väg, så sätter du mig i land och jag strövar omkring på sanddynerna, tills du kommer tillbaka. Klippstranden är för slipprig och mörk i afton.
Ensam bland sandstrandens åsar och ändlösa tångsträngar gav Anne sig hän åt aftonens trolska stämning. Luften kändes varm för att vara i september månad, och ett slags solrök hade vilat över nejden på eftermiddagen. Men nu hade töcknet lättat, och fullmånen hade förvandlat hamnen och bukten och den omgivande kusten till en underligt fantastisk och overklig värld av matt silverskir, ur vilket ankarliggarnas riggar dunkelt skymtade fram med spöklikt förändrade dimensioner. Kapten Josiah Crawfords svarta skonert, som stävade ut genom inloppet, lastad med potatis, var en Flygande holländare, på väg till ett fjärran, icke kartlagt land, som hägrad och drog sig tillbaka och aldrig skulle nås. Osynliga måsars skrik uppe i rymden blevo till dödsropen från omkomna sjömän. De små skumbubblor, som yrde tvärs över sanden, blevo trolltyg, som steg upp ur havsgrottorna. De stora kullriga sanddynerna blevo jättar ur åldriga
167
