Det drömda hemmet.
upptaga tävlingen med hennes egen sidenfrasande och juvelgnistrande stass. Jane var ej begåvad i intellektuellt avseende och hade väl aldrig i hela sitt liv fällt ett yttrande, värt att lägga på minnet. Men hon sade aldrig något, som kunde såra en annan människas känslor — en förtjänst, som måhända var av något väl negativ art, men dock var lika god som mången annan.
— Ja tänk, Gilbert höll fast vid dig i alla fall, sade fru Harmon Andrews och inlade ett uttryck av överraskning i sitt tonfall. — Men Blytharna pläga vara ordhålliga, när de en gång gett ett löfte. Låt mig se — du är tjugofem år nu, Anne? När jag var flicka, ansågs det, att tjugofem var den första avsatsen upp till glasberget. Men du ser ju riktigt ung ut. Det än ändå en fördel, som de rödhåriga ha framför oss andra. Och dina fräknar göra inte så mycket av sig som förr.
— Rött hår är mycket modernt just nu, sade Anne med ett försök att småle, ehuru rösten lät kylig. Livet hade hos henne utvecklat en känsla av humor, som hjälpte henne över många svårigheter, men vad håret beträffar var hon fortfarande ganska ömtålig.
— Ja för all del, det är det visst, medgav fru Andrews. — Om någonting är konstigt och oberäkneligt, så är det väl modet. Jaha, min kära Anne, din utstyrsel är riktigt nätt, och mycket passande för din ställning i livet, eller vad tycker du, Jane? Jag hoppas du må bli lycklig — mina välönskningar har du på förhand. Långa förlovningar ä’ sällan bra. Men så som ni hade det ställt för er, var det ju oundvikligt.
— Gilbert ser bra ung ut för att vara läkare. Gud vet, om folk kan ha något förtroende till honom, föll fru Jasper Bell in i gravlik ton.
Sedan prässade hon hårt ihop läpparna, som om hon sagt vad hon ansåg för sin plikt att säga och räddat sin själ. Hon tillhörde den typ, som alltid har en raknad svart plym i hatten och en del stripiga testar ur nackhåret nedfallna under den.
Den glada stämning, varmed Anne ämnat förevisa de vackra ting, hon skaffat sig till sitt bröllop, stördes icke så litet av
10
