Litet av varje.
omkring i Torento, kan jag tro, lika glad och förnöjd som alltid. Men så’na ä’ di.
— Men snälla tant, hur har du fått reda på detta?
— Kära barn, man har väl ögon i huvet, vet ja’. Och jag har ju känt Leslie, sedan hon var litet barn. Hennes ansikte har nu på hösten burit ett nytt uttryck av bedrövelse och vånda, och jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är herr skriftställaren, som ligger bakom. Jag ska aldrig förlåta mig själv för att jag skaffat hit honom. Men jag anade aldrig, att han var den sortens karl han var. Jag trodde han var precis av den vanliga ullen, som Leslie har haft här gående om somrarna — inbilska och egenkära unga glopar, som Leslie aldrig har vånnat så mycket som så… En av dem försökte inleda en liten trevlig kurtis med henne, men den snäste hon av med, en gång för alla, så han höll sig i skinnet resten av sommaren. Så jag kunde aldrig tro här var någon fara å färde.
— Låt aldrig Leslie ana, att du vet hennes hemlighet, sade Anne hastigt. — Jag tror, att det skulle göra henne ändå mera ledsen.
— Nej, bevara mig väl, kära du! Man har väl någon finkänslighet… Ja, det är då ett syndastraff, alla dessa karlar! Först har en förstört Leslies hela liv, och nu kommer en annan av samma följe och sätter kronan på verket. Vet du vad, den här världen är för ryslig att leva uti.
»Om i vår värld det finns ett ting, som huvudbry bereder,
Vi tro dock, att en vis försyn till bästa utgång leder»,
menade Anne.
— Jo, det kan du inbilla dig! Det ska i så fall vara i en värld, som är kemiskt fri från manfolk, sade tant Cornelia dystert.
— Vad ha de otäcka manfolken nu ställt till? frågade Gilbert, som kom in i rummet.
— Ofog — riktigt otyg. Vad ha de för sig annat?
— Det var Eva, som bet i äpplet, fröken Cornelia.
— Nå, vem var det, som räckte fram äpplet och bjöd och
175
