Litet av varje.
roligt att rå om en levande varelse, vars kärlek gavs åt mig ensam. Den gamle vovsen har varit mig till så stor tröst, vet du, Anne. I höstas blev han så skral, att jag var rädd han inte skulle leva länge, men jag hoppades ändå jag skulle kunna pyssla om honom så bra, att jag finge behålla honom över vintern. I morse föreföll han ganska kry. Han låg på sin matta framför elden — men rätt som det var, reste han på sig och kom sakta traskande bort till mig. Så lade han huvudet i mitt knä och fäste en lång blick på mig ur sina goda, trofasta hundögon — se’n lopp det en darrning genom hela hans kropp, och han sjönk ned död. O, vad jag kommer att sakna honom!
— Låt mig få ge dig en ny hund, Leslie, sade Anne. — Jag hade tänkt skaffa en präktig gordon setter till julklapp åt Gilbert. Vill du inte ta emot den i stället?
Leslie skakade på huvudet.
— Inte just nu, tack söta du. Än så länge kan jag inte ha någon ny hund — jag har nog inga känslor att skänka den. … Kanske — någon gång längre fram — om du vill ge mig en… Jag behöver verkligen en hund som ett slags skydd. Men det var någonting nästan mänskligt med Carlo — han var så förståndig och rar… Det skulle vara illa gjort att alltför fort skaffa sig en ersättning i hans ställe, stackars gamle voven.
Anne reste till Avonlea en vecka före jul och stannade där ett par dagar över helgen. Gilbert följde efter något senare, och man firade en glad nyårsdag på Grönkulla, där familjerna Barry, Blythe och Wright samlades för att göra heder åt en middag, varpå Marilla och fru Rachel nedlagt mycken omtanke och vidlyftiga tillrustningar. När de foro tillbaka till Fyra vindar, låg det lilla huset nästan översnöat, ty den tredje stormen under en vinter, som skulle visa sig ovanligt sträng, hade svept fram över nejden och drivit upp riktiga berg av snö kring alla hinder den stött på. Men kapten Jim hade skottat stigar fram till grinden och dörrarna, och fröken Cornelia hade, väl inpackad i ytterkläder, vågat sig ut och tänt en välkomnande brasa på härden i drömstugan.
