Leslie bestämmer.
varpå hon rätade på sin nacke och gav avmätt artiga svar. Gilberts läppar höllos hopprässade i all den Blythska halsstarrigheten, men hans ögon voro bedrövade. Han hade för avsikt att göra, vad han ansåg sin plikt, men att vara osams med Anne — det var ett högt pris att betala. I alla fall — båda voro glada, när de kommo fram till fyren — och kände samvetskval just därför, att de voro glada.
Kapten Jim lade bort det fisknät, som han satt och knöt på, och hälsade dem hjärtligt välkomna. I vårkvällens klara dager såg han äldre ut än han någonsin förr förekommit Anne. Hans hår hade grånat betydligt, och den kraftiga gamla handen darrade smått. Men hans blå ögon voro klara och lugna, och genom dem blickade själen ut, ärlig och oförskräckt.
Kapten Jim lyssnade under häpen tystnad, medan Gilbert meddelade det han hade på hjärtat. Anne, som visste, hur den gamle riddesmannen avgudade Leslie, kände sig alldeles säker, att han skulle hålla med henne, ehuru hon ej hyste mycket hopp om att detta skulle ha någon inverkan på Gilbert. Hon blev därför ytterst förvånad, då kapten Jim, sävligt och betänksamt, men utan den ringaste tvekan, uttalade som sin mening, att Leslie borde bli underrättad och själv få fälla avgörandet.
— O, kapten Jim, aldrig trodde jag ni skulle säga så, utbrast hon förebrående. — Jag trodde inte ni skulle vilja vålla henne ännu mera bekymmer.
Kapten Jim skakade på huvudet.
— Det vill jag inte heller. Jag kan förstå era känslor, fru Blythe, någonting sådant rör sig också långt nere på botten hos mig själv. Men det är inte efter känslorna, som vi ska hålla kurs här i livet — gjorde vi det, skulle vi nog både stranda och förlisa ganska ofta. Nej, det finns bara en enda säker kompass, och den ska vi rätta oss efter — och det är vad som är det rätta att göra. Jag håller med doktorn. Om det finnes någon möjlighet för Dick, så bör Leslie underrättas. Det kan inte vara tu tal om den saken, enligt min mening.
186
