Leslie bestämmer.
— Jaså, utbrast Anne i full förtvivlan, ja vänta bara, tills fröken Cornelia får tag i er båda.
— Cornelia kommer nog att beskjuta oss långskepps, sade kapten Jim. — Ni fruntimmer ä’ för innerligen rara, fru doktorinna, men ni har det felet, att ni låter känslorna skena i väg med förståndet, och så kan ni inte tänka klart och skarpt. Ni är en dam med fin uppfostran, och på Cornelia sitter bildningen ganska löst — men därutinnan är ni ändå lika som två bär. Och Herre Je — inte ä’ ni sämre för det… Nu ska jag koka litet te åt oss, och det ska vi dricka och samtidigt tala om trevligare ting, så få vi se, om det inte ljusnar en smula för oss alla.
Kapten Jims te och konversationen i neutrala ämnen återgav Anne hennes själsliga jämnvikt så pass, att hon ej var så spetsig och stygg mot Gilbert under hemvandringen som hon föresatt sig att vara. Hon häntydde inte alls på den brännande frågan, utan pratade ledigt och lätt om andra ting, och Gilbert förstod, att han, om ock motvilligt, fått förlåtelse.
— Kapten Jim ser klen och medtagen ut i vår, tycker jag, sade Anne sorgset. — Jag är rädd, att han snart går för att söka sin Margaret, som gick förlorad. Men det vore så ledsamt, att jag icke ens vill tänka därpå…
— Fyra vindar kommer inte att bli detsamma, sedan kapten Jim »skeppat in sig till sin sista färd», som han själv sade en gång, instämde Gilbert.
Kvällen därpå gick Gilbert upp till huset bland pilarna, Anne vankade håglöst omkring, till dess han kom tillbaka.
— Nå, vad sade Leslie? frågade hon, när han trädde in.
— Mycket litet. Jag tror ännu inte hon övervunnit den första sinnesrörelsen.
— Och hon ville vara med om operationen?
— Hon ville tänka över först och söka fatta sitt beslut.
Gilbert kastade sig trött ned i länstolen framför elden. Han såg ansträngd ut. Det hade inte varit någon lätt sak för honom att göra Leslie det märkliga meddelandet. Och den fasa, som trätt fram i hennes ögon, när hon fattade innebörden av
187
