Tant Cornelia har mycket att berätta.
— Det är inte så värst mycket att berätta. Leslies brev var kort. Hon gick inte in på några detaljer. Den för detta mannen — Georg Moore — har fått tillbaka minnet och vet vem han är. Han påstår, att Dick fick gula febern på Kuba och att »Fyra systrar» måste segla iväg utan honom. George stannade kvar för att sköta honom. Men han dog mycket kort efter. George skrev inte till Leslie, därför att det var hans avsikt att resa direkt hem och berätta henne muntligen, vad som hänt.
— Nå, varför gjorde han inte det, då?
— Så kom väl olyckshändelsen emellan. Gilbert säger, att det är helt naturligt, att George Moore inte minns någonting av det han råkade ut för, eller vad som gav anledning därtill, och den hågkomsten kommer nog heller aldrig att klarna. Förmodligen råkade han ut för sin olycka strax efter Dicks död. Vi få nog närmare upplysningar, när Leslie skriver nästa gång.
— Talar hon någonting om vad hon ämnar göra? När kommer hon hem?
— Hon skriver; att hon stannar kvar hos George, tills han kan lämna sjukhuset. Hon har meddelat sig med hans släktingar i Nova Scotia. Det tycks, som om Georges enda närmare anförvant är en gift syster, betydligt äldre än han själv. Hon levde, när George seglade ut med »Fyra systrar», men det är inte gott att veta, vad som kan ha hänt sedan. Har du någonsin sett George Moore, tant Cornelia?
— Det har jag. Nu står det där alltsammans ganska klart för mig… Han var här och hälsade på sin farbror Abner för aderton år sedan, då han och Dick voro pojkar på omkring sjutton år. De voro dubbelkusiner, ska du veta. Deras fäder voro bröder och deras mödrar tvillingsystrar, och de voro alldeles märkvärdigt lika varann. Det förstås, sade tant Cornelia och stirrade begrundande framför sig, inte var det någon sådan där oerhörd likhet, som man läser om i böcker, då två människor ä’ varandra så orimligt lika, att de kan träda i varandras ställe och deras egna föräldrar och syskon
197
