En liten resenär.
Ingen människa visste något, förrän för två timmar sedan. Den här gången gick det hela så behändigt som helst.
— Och — och Gilbert — kommer den här lille att leva?
— Tror jag, det! Han väger sina fem kilo och — hör bara så han går på! Det är minsann inget fel med hans lungor! Sköterskan säger, att han får rött hår. Anne blev genast lömsk på henne, och jag har skrattat, så jag kunde gå åt.
Det blev en underbar dag i det lilla drömhemmet.
— Nu har den allra bästa drömmen gått i uppfyllelse, sade Anne med blekt och förklarat ansikte. — O, Marilla, jag vågar knappast tro det efter den förfärliga dagen i fjor somras… Jag har haft så’n värk i mitt hjärta se’n dess — men nu är den borta!
— Den här lille pysen skall intaga Joys plats, sade Marilla.
— O nej — visst inte, Marilla. Det kan han inte — det kan aldrig någonting göra. Han har sin egen plats, mitt lilla söta mannagryn. Och lilla Joy har sin, och den kommer hon alltid att behålla. Hade hon levat nu, skulle hon ha varit ett år gammal. Hon skulle ha tultat omkring på sina små fotar och jollrat några små ord. Jag ser henne så tydligt, Marilla. Ack, nu vet jag, att kapten Jim hade rätt, när han sa’, att Gud tog skulle styra bättre än så, att min lilla flicka skulle tyckas mig en främling, när jag återsåg henne bortom förlåten. Så mycket har jag lärt mig under det gångna året. Jag har följt med hennes utveckling dag för dag och vecka för vecka — det kommer jag alltid att göra. Jag kommer att veta, hur hon växer till sig år från år — och när jag råkar henne, känner jag genast igen henne — inte blir hon någon främling för mig… O, Marilla, titta på hans små älskade tår! Är det inte underligt, att de äro så gränslöst välskapade?
— Det skulle vara underligare, om de inte vore det, sade den nyktra Marilla.
Nu, när allting var överståndet och gått så bra, var Marilla sig själv igen.
— Ja, det kan ju så tyckas, men jag menar, att de liksom kunde vara inte fullt färdiga och det är de ju — ända ut i de
207
