Politik och dess följder.
Lille Jem hade sagt »ä-dä» på morgonen. Vad voro furstar och stormakter, dynastiers uppkomst och fall, konservativas eller liberalers nederlag, i jämförelse med en så underbar tilldragelse?
— Det har runnit samman länge, sade kapten Jim med ett urskuldande småleende. — Jag trodde, att jag bara var en moderat liberal, men när det kom bud om att vi segrat, kände jag, hur urliberal jag var.
— Ni vet, att min man och jag äro högerfolk?
— Ja, det är också det enda felet ni ha, kära barn. Cornelia är av samma ull. Jag tittade in till henne på min väg från The Glen för att meddela henne nyheten.
— Var det inte att rent av utsätta er för livsfara?
— Jo, men jag kunde inte motstå frestelsen.
— Nå, hur tog hon det?
— Jämförelsevis lugnt, min lilla doktorinna, jämförelsevis lugnt. Så här sa’ hon: »Tja, försynen sänder tider av förödmjukelse och prövning till länderna såväl som individerna. Ni liberaler ha frusit och svultit i många år. Passa nu på och värm er och få lite i skrovet, för länge komma ni inte att sitta vid makten.» — »Å, kära du», sa’ jag, »kanske vår Herre tycker, att Kanada behöver en riktigt lång förödmjukelsens period». — Men då så — God afton, Susan! Har ni hört nyheten? Liberalerna ha segrat.
Susan hade just kommit in från köket, omsvävad av den ljuvliga doft av läckra maträtter, som alltid tycktes dröja i hennes närhet.
— Jaså minsann, sade hon med klädsam likgiltighet. — Ja, jag har aldrig märkt annat, än att mitt bröd jäst lika bra, när landet styrts av liberaler som av de sig så kallande samhällsbevarande. Och om någotdera partiet, kära lilla doktorinnan, kan skaffa en duktig rotblöta, innan veckan är slut, och rädda våran köksträdgård från total undergång, så ska Susan rösta på det partiet. Men innan dess — vill ni komma ut och säga mig, vad ni tycker om pepparrotsköttet, som vi skulle ha till i morgon
213
