Politik och dess följder.
försäkrade högt och dyrt, att det aldrig föll honom in att ta emot en kund efter tolv på natten.
Nu gör du som jag säger till dig, min gosse lilla, sa’ Marshall, för annars tar jag och lägger dig tvärs över mitt knä och ger dig den risbastu, som mor din försummade att ge dig.
Han skulle ha hållit ord, det var inte fråga om det — och det visste Gus, för Marshall är stark som en björn, och Gus är bara en liten klen krake. Han gav alltså med sig och föste Marshall in i sin lokal och satte honom i stolen och tvålade in honom. Och så sa’ han: var och en är herre över sin stackare — nu ska jag ta raggen av dig, men säger du så mycket som ett ord om liberalernas övertag, medan jag gör det, så skär jag av dig halsen från öra till öra med den här rakkniven, sa’ han. Man hade väl inte kunnat ana, att den där lille beskedlige hårklipparen skulle vara så blodtörstig, säg? Det visar, vart den välsignade politiken leder… Marshall satt stilla och lugn, och hår och skägg, det föll omkring honom som säden för lien om hösten, och se’n gick han hem. När hans gamla hushållerska hörde honom gå uppför trappan, tittade hon ut genom sin dörr för att se efter, om det var han eller drängpojken, som kom hem. När hon såg en vilt främmande karl komma klivande över hallen med ett brinnande ljus i en stake i handen, så skrek hon på rånare och mördare och fick dåndimpen. De måste skicka efter doktorn, innan de kunde få henne att kvickna till igen, och det dröjde flera dar, innan hon kunde titta på Marshall utan att börja skälva över hela kroppen.
Kapten Jim hade ingen fisk. Han for sällan ut i sin båt denna sommar, och det var slut med hans långa utvandringar till fots. Han satt för det mesta vid det fönster, som vette åt sjön, och blickade utåt bukten och redden, med det snabbt vitnande huvudet lutat mot handen. Så satt han i afton en lång stund och teg, medan minnesbilder från det förflutna drogo förbi hans inre syn. Anne nändes ej störa honom. Omsider pekade han på det slocknande skimret på västerhimlen och sade:
— Det är vackert det där, fru Blythe? Men om ni ändå hade kunnat se soluppgången i morse! Den var underbar —
216
