Politik och dess följder.
Kapten Jim sträckte ut ena handen och klappade varsamt det stora varma ludna klotet, som låg där så grant och rödgult i soffan. Förste styrman rullade upp sig, som om man tryckt på en fjäder, i det han lät höra ett litet välbehagligt kurrande ljud, halvt spinnande, halvt jamande, sträckte alla fyra tassarna i vädret, vältrade sig åter på sida och lade sig i ring som förut.
— Han kommer att sakna mig, när jag skeppar in mig för den långa resan… Jag härdar inte ut att tänka på, att det stackars djuret kanske lämnas att svälta liksom den gången jag hittade honom. Om någonting skulle ta vid mig — vill ni då ge Förste styrman en bit mat och en mattstump i en vrå, fru Blythe?
— Det lovar jag. Jag ska bli mycket snäll mot Förste styrman — både för hans egen och för hans käre kaptens skull.
— Nå, då känner jag mig lugn, sedan jag fick fram det jag hade på hjärtat… Er lille Jem ska ha de få märkliga ting, som jag samlat under mina resor — det har jag styrt om. Men nu vill jag inte se några tårar i lilla doktorinnans vackra ögon. Jag kanske hänger i länge ännu… Jag hörde er en dag i vintras läsa upp en vacker dikt — det var ett poem av Tennyson, talade ni om för mig. Det skulle jag bra gärna vilja höra igen, om doktorinnan kanske har det i huvet och ville läsa den för mig.
Medan havsvinden sakta fläktade in genom det öppna fönstret, upprepade Anne med sin milda och klara röst de vackra raderna ur Tennysons underbara svanesång, som fått namnet »Bortom bränningarna». Den gamle kaptenen nickade sakta med huvudet i takt med rytmen.
— Jaha, fru Blythe, sade han, när hon slutat, det var vackert, det där… Han var ingen sjöman, har ni sagt mig, men då är det förunderligt, hur han har kunnat klä en gammal becktröjas känslor i ord på det viset… Han ville inte veta av något »smärtfyllt farväl», och det vill inte jag heller — för kommer jag bara bortom bränningarna, så är det ingen nöd längre…
218
