Anne talar barnspråk och sunt förstånd.
XXXVI.
Anne talar barnspråk och sunt förstånd.
— Något nytt från Grönkulla, Anne?
— Ingenting särskilt, svarade Anne och vek ihop Marillas brev. — Jake Donnel har varit där och lagt nya takspån på taket. Han är utlärd snickare nu, så han har tydligen fått följa sin egen smak vid valet av levnadsbana. Du minns nog, att hans mamma ville ha honom till professor. Aldrig glömmer jag den dag, då hon kom till skolan och bannade mig för att jag inte kallade honom S:t Clair.
— Får han någonsin heta det numera?
— Jag tvivlar på det. Han har nog alltid varit lika nöjd om det franska romannamnet. Också mamman tycks ha resignerat. Jag var alltid övertygad om, att en pojke med Jakes kraftiga käkbildning skulle till sist trumfa sin vilja igenom. Diana skriver och berättar att Dora har en »vän». Tänk bara — den där flickungen!
— Dora är sjutton år, sade Gilbert. — När du var sjutton år, Anne, voro både Charlie Sloane och jag tokiga i dig.
— Vi måtte sannerligen blivit till åren, du och jag, Gilbert, sade Anne med ett halvt vemodigt leende, när småflickor, som voro sex år gamla, då vi tyckte, att vi voro vuxna, gå och skaffa sig uppvaktande kavaljerer. Den, som slår för Dora, är Ralph Andrews — Janes bror. Jag minns honom som en liten knubbig och rund parvel med linhår, som alltid satt nederst i klassen. Men nu lär han vara en ung man med ett riktigt gott utseende.
— Dora kommer troligen att gifta sig ung. Hon är av samma sort som Charlotta den Fjärde — vågar aldrig släppa ifrån sig det första tillfället, så rädd är hon, att något mera aldrig skall yppa sig.
— Ska de båda bli ett par, så hoppas jag det måtte vara litet mera ruter i Ralph än i hans bror Billy, sade Anne och såg begrundande ut.
219
