Det rustas till bröllop.
sig frukta eller hoppas, att deras blivande äktenskap skulle driva allt vad romantik hette ut ur deras liv.
Familjen från Ekostugan kom på sitt första besök i den följande veckan, och hela Grönkulla fylldes av återseendets glädje. Fröken Lavendel hade mycket litet förändrats under de tre år, som gått sedan hennes förra besök på ön, men Anne häpnade vid åsynen av Paul. Kunde denne ståtlige sex fots yngling vara den lille spenslige, storögde gossen, som helst sällskapade med klippmänniskorna, tvillingsjömännen och den Gyllene damen i grottan? — Det var ju alldeles otroligt.
— När jag tittar på dig, Paul, känner jag mig gammal, sade Anne. — Och jag måste bokstavligen se upp till dig.
— En skolfröken som du blir aldrig gammal, sade Paul. — Inte du och inte fröken Lavendel. Jag skulle heller aldrig kunna kalla dig för fru — för mig blir du alltid den skolfröken, som lärt mig allt det bästa jag vet. Jag har någonting att visa dig, må du tro.
Detta »någonting» var en plånbok full med dikter. Paul hade givit bunden form åt några av sina vackraste fantasier, och tidskriftsredaktörerna hade ej varit så obevekliga, som de stundom förmenas vara. Anne läste Pauls skaldestycken med verklig förtjusning. De buros av en fin och vek känslostämning och gåvo rika löften.
— Du kommer en gång att bli ryktbar, Paul. Jag har alltid drömt om att ha en enda ryktbar elev. Han skulle vara universitetsrektor — men en stor diktare är ännu förmer. En dag kommer jag att kunna skryta med, att jag smällt den berömde Paul Irving på fingrarna. Men jag tror visst aldrig jag gjorde det, eller hur, Paul? Vilket tillfälle, som gått oåterkalleligen förlorat!
— Du kan bli ryktbar själv en gång, skolfröken. Jag har sett ganska mycket av vad du skrivit under de senaste tre åren.
— Ack nej — jag känner så väl min begränsning. Jag kan släppa min fantasi lös och skriva rätt nätta små skisser, som barnen tycka om och redaktörerna skicka mig välkomna postanvisningar för. Men jag kan inte samla mig till
16
