Röda rosor.
— Du ska heller inte gå härifrån, förrän Owen hämtar dig. Du ska stanna hos mig, tills den tiden kommer. Kan du verkligen tro, att jag skulle låta dig vända tillbaka till det där ensliga, dystra gamla huset?
— Tack, käraste du! Jag tänkte just fråga dig, om det ginge an, att jag stannade kvar hos er. Jag riktigt har fasat för att flytta tillbaka dit upp — det skulle vara som att vända åter till det gamla livets kyla och ödslighet. Anne, Anne, en sådan vän du har varit åt mig — en rar, älsklig kvinna, sann och trofast och pålitlig — kapten Jim gjorde en riktig sammanfattning av dig!
— Han sade kvinnor — inte kvinna, smålog Anne. — Kapten Jim ser oss kanske båda genom sina speciella glasögon… Han håller mycket av oss och tror oss om gott. Och vi kunna ju åtminstone försöka att inrätta vårt liv så, att vi inte svika de goda tankar, han har om oss.
— Minns du, Anne, sade Leslie långsamt, att jag en gång sade — det var den kvällen vi första gången möttes nere vid stranden — att jag sörjde över att jag — bevars — såg en smula bra ut? Det gjorde jag också — då. Den tanken grodde alltid i mig, att hade jag sett ut, som folket gör mest, hade Dick aldrig tittat åt mig. Jag hatade mitt utseende, därför att det lockade honom till mig, men nu — nu är jag glad att jag har det. Det är allt vad jag har att bjuda Owen, men hans konstnärssjäl känner glädje däröver. Jag har den känslan, att jag ändå inte kommer alldeles tomhänt till honom.
— Owen älskar din skönhet, Leslie. Vem skulle inte det? Men det är orimligt av dig att säga eller tro, att det är allt, vad du har att skänka honom. Det kommer han att säga dig — jag behöver det inte. Men nu stänga vi väl och gå in. Jag väntade Susan tillbaka i afton, men hon tycks inte komma.
— Åjo, lilla doktorinnan, här är jag, sade Susan och uppenbarade sig helt oförväntat i köksdörren, och jag har gnott, så att jag nästan har gått liv och anda ur mig. De är ett duktigt stycke väg från The Glen och hit.
236
