Kapten Jim når bortom bränningen.
Kapten Jim når bortom bränningen.
Äntligen, en dag i slutet av september, kom Owen Fords bok. Kapten Jim hade troget vandrat varenda dag till postkontoret vid The Glen i en hel månad i hopp om att den någon gång skulle ligga där till avhämtning. Men i dag hade han uteblivit, och Leslie bar hem hans exemplar tillika med sitt eget och Annes.
— Vi ska gå ner till honom med det i eftermiddag, sade Anne så glad och uppspelt som en skolflicka.
Vandringen ut till udden denna klara, ljuvliga afton framåt den röda vägen kring havsbukten var härlig. Solen sjönk ned bakom sandkullarna i väster, som begötos med ett flyktigt skimmer, och i samma ögonblick flammade det stora ljuset upp på det vita tornet ute på udden.
— Kapten Jim försummar sig aldrig ens bråkdelen av en sekund, sade Leslie.
Varken Anne eller Leslie glömde någonsin kapten Jims ansikte, sådant det tedde sig, när de gåvo honom boken — hans egen bok, omgestaltad och förädlad och dock så välbekant. På kinderna, som på senare tider varit så färglösa, sköt upp en livlig rodnad, och i hans ögon tändes en ungdomlig glöd. Men hans händer darrade, när han öppnade den.
Den hette helt enkelt »Kapten Jims upplevelser», och på titelbladet stodo tryckta de båda samarbetande författarnas namn, Owen Ford och Jim Boyd. Där ovanför sågs en fotografi av kapten Jim själv, stående vid dörren till fyrhuset och blickande ut över viken. Owen Ford hade »knäppt» honom en dag, medan han höll på att redigera anteckningarna. Kapten Jim hade märkt det, men han hade ej vetat, att fotografien skulle komma att användas som titelplansch på den blivande boken.
— Har man sett på maken, sade han, där står ju den gamla becktröjan livslevande på pärmen till en riktig, tryckt bok. Detta är den stoltaste dagen i mitt liv, flickor, måtte jag inte
238
