Kapten Jim når bortom bränningen.
bli högfärdsgalen på gamla dar!… Inte kommer jag att sova en blund i natt, inte! Jag ska läsa igenom hela boken, innan solen går upp.
— Då ska vi gå nu genast så att ni kan börja medsamma, sade Anne.
Kapten Jim hade hållit i boken och fingrat på den med ett slags förtjust vördnad. Men nu slog han ihop den och lade den åt sidan.
— Nej, pass, inte får ni gå, förrän ni druckit en kopp te med gubben, tyckte han. — Det kunde jag väl aldrig vara med om — eller vad säger du, Förste styrman? »Upplevelserna» springer inte ifrån mig. På dem — sammanförda och i läsbart skick — har jag väntat bra många år, och ändå var jag rakt inte säker på, att jag någonsin skulle få se dem… Nog har jag råd att vänta en stund till, medan jag har glädjen att se mina vänner omkring mig.
Kapten Jim gick omkring och pysslade med att få eld på fotogenköket och sätta på tevatten i kitteln. Så hämtade han fram bröd och smör och sin blekburk med småkakor. Men trots sin glada iver rörde han sig ej med sin vanliga raskhet och spänstighet. Hans rörelser voro långsamma och osäkra. Men Anne och Leslie erbjödo sig ej att hjälpa honom. De visste, att det skulle ha sårat hans känslor.
— Så’n tur, att ni kom hit just i kväll, sade han och lyfte ut en tårta ur sitt skåp. — Lille Joes mamma skickade hit i dag en hel korg full med färska kringlor och ett par större kakor. Gud ske lov för att det finns snälla matgummor till i världen, det säger jag! Se på den här tårtan med sin fina glasyr och de instuckna valnötshalvorna! Det är inte ofta jag kan duka upp så här rara saker. Hugg in nu, flickor små, hugg in! Nu ska vi skåla i våra tekoppar för alla gamla kära minnen.
Flickorna »höggo in» med stor förtjusning. Teet visade sig vara en utomordentlig brygd, och lille Joes mammas tårta var någonting enastående i sitt slag — läcker och porös och med den raraste fyllning. Kapten Jim var den artigaste värd och lät aldrig sina blickar förirra sig bortåt det hörn, där boken
239
