Kapten Jim når bortom bränningen.
skymtade i all sin glans av resedagrönt och guld. Men när dörren slutligen stängts efter Anne och Leslie, förstodo de, att han styrde kosan rakt på den, och medan de vandrade hem, föreställde de sig, med vilket välbehag den gamle mannen bläddrade genom de tryckta sidorna, på vilka bilden av hans eget liv tecknats med verklighetens egna klara och varma färger.
— Jag undrar, vad han ska tycka om slutet — slutet, som jag gav Owen idén till, sade Leslie.
Hon skulle aldrig få veta det. Tidigt nästa morgon vaknade Anne vid det att Gilbert lutade sig ned över henne. Han var fullt klädd, och hans ansikte bar ett uttryck av ängslan.
— Har du fått sjukbud? frågade hon yrvaken.
— Nej, Anne, jag fruktar, att det inte står rätt till ute på udden. Solen har varit uppe över en timme, men fyrlampan brinner ännu. Du vet nog, att kapten Jim alltid satt sin stolthet i att tända ljuset i samma sekund, som solen sjunker under horisonten, och att släcka det, så fort den går upp.
Anne reste sig förvirrad upp. Genom sitt fönster såg hon fyrens ljus matt blänka mot bakgrunden av den blånande morgonhimlen.
— Kanske han har somnat över boken, sedan han suttit och läst i den hela natten, sade hon ängsligt. — Eller kanske han blivit så intresserad av den, att han glömt fyrlampan.
Gilbert skakade på huvudet.
— Det vore inte likt kapten Jim. Jag går i alla händelser ditut för att se.
— Vänta en minut, så går jag med dig, sade Anne. — Jo, kära du, jag är tvungen, lille Jem sover en timme till ännu, och jag ska säga till Susan, att jag går. Du kan komma att behöva en kvinnas hjälp, om kapten Jim är sjuk.
Det var en ljuvlig morgon, dagen stod redan hög och blå, med ilande, vita skyar. Vikens vatten log och glittrade som en ung flicka, vita måsar seglade över dynerna, bortom udden och vågbrytaren bredde sig i en oändlig, blank vattenspegel, som sakta hävde sig. De långsträckta ängarna utmed stranden lågo där ännu helt daggfriska i det opalskimrande morgonljuset. Vinden
240
