Sida:Drömslottet 1920.djvu/249

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Farväl till drömstugan.

kom med ystra och glättiga kast från havet — ett sakta och melodiskt vågbrus började tona efter nattens ljuvliga tystnad. Omkring de båda, som med snabba steg vandrade framåt, öppnade sig en strålande värld av ljus, lycka och förnyelse. Hade ej det oförklarliga skenet utifrån tornet på udden väckt deras undran och farhågor, skulle promenaden varit härlig. Men nu saktade de sina steg och gingo tyst, betagna av fruktan.

Intet svar kom på deras knackning. Gilbert öppnade dörren, och de stego in.

Det gamla rummet var mycket tyst. På bordet stodo kvarlevorna efter den lilla supén kvällen förut. Fotogenlampan brann alltjämt på hyllan i hörnet. Förste styrman låg och sov, hoprullad i en ring i solskenet nedanför soffan.

Men på soffan låg kapten Jim, med händerna hopknäppta över den märkvärdiga boken. Den var uppslagen vid den sista sidan, och den vilade mot hans bröst. Hans ögon voro slutna, och över hans drag bredde sig ett uttryck av den mest fullkomliga frid och lycka — uttrycket hos den, vilken länge sökt och slutligen funnit.

— Sover han? viskade Anne med darrande röst.

Gilbert gick fram till soffan och lutade sig över den under några ögonblick. Därpå rätade han åter upp sig.

— Ja, han sover — gott, sade han stilla. — Anne, kapten Jim har nått bortom bränningarna.

De kunde ej avgöra så noga, hur dags han dött, men Anne trodde alltid, att hans önskan gått i uppfyllelse och att han fått gå bort, när morgonen grydde över viken. På dess lysande vågor av ljus hade hans ande låtit sig vagga genom den klara rymden, hän emot den hamn, där hans förlorade Margaret väntade honom, bortom både stiltje och stormar.



XL.
Farväl till drömstugan.

Kapten Jim begrovs på den lilla kyrkogården på andra sidan havsbukten, helt nära den kulle, under vilken Annes lilla

Montgomery, Drömslottet.16
241