Det rustas till bröllop.
någonting stort. Min enda chance att nå odödlighet här på jorden är att få komma med på ett hörn i dina memoarer.
Charlotta den Fjärde hade lagt bort sina väldiga blå öronrosetter, men fräknarna voro lika talrika som förr.
— Aldrig tänkte jag det skulle gå därhän med mig, att jag skulle gifta mig med en yankee, fröken Shirley, sade hon. — Men vad som väntar en vet ingen, och för resten kan han inte rå för det. Han är född sådan.
— Du är ju bliven yankee själv nu, Charlotta, eftersom du gift dig med en yankee.
— Nej pass, fröken Shirley — inte om jag så gifte mig med tio yankees. Men hygglig och snäll är han, och jag tyckte som så: det är inte värt att vara för kräsen, vem vet, om jag får något mera tillfälle? Tom dricker inte, och inte brummar han för att han får lov att ta i med varjehanda, så på det hela taget känner jag mig rätt belåten, vet fröken. Och nu skall fröken själv däran. Ja måtro … Jag har själv alltid tyckt det skulle vara så vådligt bra att bli gift med en doktor. Tänk bara så behändigt, när barnen får diarré eller kikhosta! Tom är bara rörläggare, men han är så snäll och beskedlig. När jag sa’ till honom: »Tom, får jag fara på fröken Shirleys bröllop? Jag tänker fara vad heller som ä’, men jag skulle tycka om att ha lov av dig» — så sa’ han: »Far du, Lotta lilla, har du roligt, så har jag roligt.» Det är väl en rar gubbe, som uttrycker sig så, eller vad tycker fröken?
Philippa och hennes vördig pastor anlände till Grönkulla dagen före bröllopet. Anne och Philippa hade ett stormande möte, som småningom stillnade av till ett förtroligt och hemtrevligt småprat om allt det som hänt och stod i begrepp att hända.
— Anne, du har fortfarande hållning och later precis som en drottning. Jag har magrat gräsligt, sedan småbarnen kommo. Jag ser inte hälften så bra ut som förr, men min rare prästnacke håller till godo med mig ändå. Vad jag tycker det är förtjusande, att du ändå till sist gifter dig med Gilbert! Roy Gardner skulle inte alls ha passat för dig — det inser jag så
