Farväl till drömstugan.
— Om vi skulle köpa det? återtog Gilbert lugnt.
Anne släppte sin sömnad och stirrade på honom.
— Det menar du inte, Gilbert?
— Jo, det gör jag visst, kära du.
— Och lämna den här älskade platsen — vår drömstuga? sade Anne med häpnad i rösten. — O, Gilbert — det är — det är ju otänkbart.
— Hör på mig, min söta vän. Jag förstår precis, hur du känner det. Jag känner själv på samma sätt. Men vi ha ju alltid vetat, att en dag bleve vi tvungna att flytta.
— Ja, men inte så snart, Gilbert — inte ännu.
— Vi kanske aldrig mera få ett sådant tillfälle. Om inte vi köpa den Morganska gården, gör någon annan det, och det finnes inget annat hus uppe i The Glen, som vi skulle vilja ha, och ingen riktigt trevlig tomt, där man skulle kunna bygga. Vår lilla drömstuga — ja, den har varit, vad inget annat hus någonsin kan bli för oss, det medger jag, men du vet också, att den ligger litet ur vägen för att vara en läkares bostad. Vi ha känt olägenheten, fastän det ju gått bra ändå. Och som hem betraktad är den trång redan nu. Kanske om några år, då Jem kommer och begär ett eget rum, att den har blivit alldeles för liten.
— Ja, jag vet — jag vet, sade Anne med ögonen fyllda av brännheta tårar. — Jag vet allt, som kan sägas emot den, men jag håller så mycket av den, och det är så vackert här.
— Du skulle finna det mycket ensligt här, sedan Leslie är borta — och kapten Jim också. Den Morganska gården är härlig, och så småningom skulle vi bli förälskade i den med. Du vet, att du alltid beundrat den, Anne.
— Ja för all del — men — men — det kommer så förfärligt plötsligt, Gilbert. Jag blev riktigt yr i huvudet… För tio minuter sedan hade jag ingen tanke på att lämna det här kära stället. Jag har suttit och funderat på allt vad jag ämnade göra till våren — mina nyanläggningar i trädgården. Och flytta vi härifrån, vem skall komma efter oss? Stugan ligger bra nog ur vägen, så hit kommer väl någon fattig kringflyttande
244
