Farväl till drömstugan.
Med tårstänkta kinder vandrade hon omkring på det lilla område, vars lyckliga härskarinna hon hittills varit. Den Morganska gården var allt vad Gilbert sagt, den hade många goda egenskaper… Omgivningarna voro vackra, huset gammalt nog för att äga värdighet, ro och traditioner, och nytt nog för att vara bekvämt och välskött. Anne hade alltid beundrat det — men beundra är inte detsamma som att älska, och hon älskade sitt lilla drömhem. Hon älskade allt, som stod i samband därmed, trädgården, som hon skött och som så många kvinnor skött före henne — de krusiga, glittrande ringlarna i den lilla bäcken, som så skälmskt snodde om hörnet — grinden mellan de susande, knarrande furorna — den gamla röda sandstenstrappan — de ståtliga lombardiska popplarna — de båda små lustiga glasskåpen över den öppna eldstaden i vardagsrummet — den gistna och buktande skafferidörren — de båda små trevliga vindskupefönstren en trappa upp — den lilla avsatsen mitt i trappan, där hon i husets enda norrfönster hade fönsterkarmen full med »vandrande judar»… Ack, alla dessa ting hade blivit en del av henne själv! Hur skulle hon kunna lämna dem?
Och hur hade inte detta lilla hus, som i forna tider helgats av kärlek och glädje, också för henne blivit oändligt kärt genom den lycka och den smärta, som här kommit henne till del! Hit hade hon flyttat in som den unga bruden, här hade liten Joyce levat sin enda korta dag, här hade moderskapets sötma åter blivit henne beskärd med lille Jems födelse, här hade hennes öron fägnats av de ljuva toner, som ligga i ett litet barns joller och kvittrande skratt, här hade kära vänner suttit vid hennes härd. Glädje och smärta, vaknande liv och död hade för evigt helgat detta lilla drömhem.
Och nu måste hon lämna det. Det visste hon, ännu medan hon med all makt strävat emot och sökt hålla sig fast på den lilla plats, hon älskade. Det lilla huset hade blivit för trångt. Gilberts intressen nödvändiggjorde en förändring, hans verksamhet, hur framgångsrik den än varit, hämmades i viss mån av hans bostadsförhållanden. Anne förstod, att slutet på deras vistelse i detta kära första hem led mot sitt slut och att hon
246
