Farväl till drömstugan.
jag inte att vara hälften så ledsen över flyttningen, när jag vet, att den här lilla älskade fläcken aldrig kommer att vanhelgas av främmande människor eller lämnas att förfalla. O, så förtjusande, så rent av bedårande!
En morgon i oktober vaknade Anne upp till den hemska verkligheten, att hon sovit för sista gången under den lilla drömstugans tak. Men man hade alltför bråttom med alla flyttningsbestyr för att kunna hänge sig åt någon vemodig stämning, och när kvällen kom, stod det lilla huset med nakna väggar och djupa hjulspår ute på uppkörsvägen. Anne och Gilbert voro ensamma kvar för att säga sitt farväl. Leslie och Susan och lille Jem hade åkt till The Glen med det sista flyttlasset. Solnedgångens skimmer strömmade in genom de gardinlösa fönstren.
— Ser inte allt till den grad sörjande och förebrående ut, tycker du? sade Anne. — O, vad jag ska få hemlängtan däruppe i det nya huset i natt!
— Vi ha varit mycket lyckliga här, säg, ha vi inte det, Anneflickan? sade Gilbert med mycket vek stämma.
Men rösten stockade sig i Annes strupe, och hon förmådde ej tala. Gilbert väntade på henne vid grinden mellan furorna, medan hon gick omkring i huset och sade farväl till varje rum. Hon skulle fara sin väg, men det gamla huset skulle stå kvar som förr och blicka ut över havet genom sina små oregelbundna fönster. Höstvindarna skulle vina däromkring med stönande och suckan, det gråa regnet skulle ösa ned däröver, och de vita dimmorna skulle driva in från havet och hölja det i sitt täckelse; månskenet skulle falla över det och lysa upp de gamla trädgårdsgångarna, där skolläraren och hans brud vandrat. Vid denna del av det gamla fisklägets strandområde skulle sägnens tjusning ännu dröja kvar, vinden skulle locka fram sin tusenåriga melodi ur sävens sus invid de silverglänsande sanddynerna, och vågorna skulle kalla som förr, klunkande och sorlande inne i de djupt inskurna bukterna mellan de rödaktiga strandklipporna.
— Men vi äro inte längre här, sade Anne genom tårarna.
Hon gick ut, stängde igen dörren och låste den. Gilbert stod och väntade på henne med ett leende i ögonen. Fyrtornets
250
