Det rustas till bröllop.
första vandring utför den här sluttningen? Det var för resten den första vandring vi gjorde på tu man med varandra.
— Jag kom hem i skymningen från Matthews grav — alldeles som nu — och du kom ut från din grind. Och jag svalde den stolthet, jag sparat och gömt på i flera år, och talade med dig.
— Och jag kände en sprittning av glädje långt inne i bröstet, sade Gilbert. — När jag den kvällen skildes från dig borta vid din egen grind och vandrade hem, tyckte jag, livet börjat på nytt för mig. Anne hade ju förlåtit mig.
— Du själv hade nog mest att förlåta … Jag var en elak och otacksam liten markatta — och ändå hade du ju räddat mitt liv, när jag var liljemön och satt uppklättrad på den gröna och hala bropelaren. O, vilken hemsk stund det var … Och så kom du roende under bron med Harmon Andrews eka. Men aldrig kan du tänka dig, så den tacksamhetsskulden tyngde på mig! Jag är inte värd så mycken lycka, som nu kommitt på min lott.
Gilbert skrattade och tryckte fastare den lilla mjuka handen, som bar hans ring. Annes förlovningsring var besatt med pärlor runt omkring. Någon diamant hade hon ej velat bära.
— Diamanter förlorade jag all smak för, sedan jag kom underfund med, att de inte hade den där härliga purpurfärgen, jag alltid tänkt mig. De påminna mig ständigt om min gamla besvikelse.
— Men pärlor betyda tårar, påstås det, hade Gilbert invänt.
— Det är jag inte rädd för. Man kan gråta både av glädje och av sorg. I mina allra lyckligaste ögonblick har jag haft tårar i ögonen — när Marilla sade till mig, att jag skulle få stanna kvar på Grönkulla — när Matthew gav mig den första vackra klänningen jag någonsin haft — och när jag hörde, att krisen inträtt i din svåra feber och att den värsta faran var över. Ge mig därför pärlor på min förlovningsring, Gilbert, och jag skall gärna ta emot även de sorger, som livet kan ha i beredskap åt mig.
Men i afton tänkte dessa båda unga, som höllo av varandra,
20
