Kapten Jim.
— Den gamla fröken, som rådde om allt detta, och jag skulle bestämt ha kommit gott överens, viskade hon för sig själv, när hon blivit ensam på sitt rum.
Det var en trevlig vindskupa och hade två fönster, av vilka det ena vette utåt bukten med fiskebåtarna, sandrevlarna och Fyra vindars fyrtorn. Från det andra hade man utsikt över en liten dalsänka med saftigt gräs, genom vilken en bäck porlade frun. Åt samma håll, men ett gott stycke längre bort, låg det enda hus, som fanns i grannskapet, en gammal oregelbunden, grå byggnad, omgiven av pilar, genom vilkas mattgröna bladverk fönsterna tittade fram likt skyggt spejande ögon i mörkret. Anne undrade, vilka som bodde där, de voro ju hennes närmaste grannar, och hon hoppades, att de voro trevliga människor. Plötsligt ertappade hon sig själv med att tänka på den vackra flickan med gåsflocken.
— Gilbert trodde inte hon hörde hit, tänkte Anne, men jag känner mig säker på att hon gör det. Det var någonting med henne, som gjorde henne till en del av havet och himlen och bukten med fiskarbåtarna. Fyra vindar ligger henne i blodet.
När Anne gick ned för trappan, stod Gilbert framför den öppna spisen och talade med en okänd man. Båda vände sig om, när Anne trädde in.
— Anne, detta är kapten Boyd. Kapten Boyd, min hustru.
Det var första gången, som Gilbert inför främmande människor använt benämningen »min hustru», och han kände sig mycket stolt och glad. Den gamle sjöbussen räckte Anne en senig hand, de logo mot varandra och blevo i samma nu vänner för livet. Själarnas sympati tändes liksom gnistan springer ur stålet.
— Det var för innerligt roligt att göra bekantskap med den här lilla frun — måtte ni bli lika lycklig som den första bruden var, som kom hit! Bättre än så kan jag inte önska er. Men er man presenterade mig inte på rätta sättet. Kapten Jim heter jag i vardagslag, och som ni ändå förr eller senare kommer att kalla mig vid det namnet, kan ni gärna börja nu medsamma. Jag får säga, fru Blythe, att ni är en riktig liten sötunge till
29
