Kapten Jim.
kännbar, matsalsfönstret stod öppet, och havsbrisen fick fläkta som den ville. Utsikten var härlig, havet låg drömtungt, och sandrevlarnas mjuka konturer förtonade sig i diset. Kustklippornas rödbruna färgton hade förbytts i grått. Bordet var överfyllt med den gamla doktorinnans läckerheter, men hedersplatsen intogs av det stora fatet med foreller.
— Jag tänkte, att de kanske skulle smaka efter resan, sade kapten Jim. — De äro alldeles nyfångade, frun lilla. För två timmar sedan skuttade de helt pigga och glada i forsen.
— Vem sköter fyren i afton, kapten Jim? frågade doktor Dave.
— Det gör min brorson Alec. Han förstår det precis lika bra som jag. Men nu ska jag tala om, att jag är riktigt glad åt, att herrskapet bjöd mig kvar till supén. Jag känner mig bra nog sugen — med middagen var det bara strunt i dag.
— Ni far bestämt illa där ute vid fyren, sade den gamla doktorinnan. — Ni har så mycket andra bestyr, att ni bestämt aldrig unnar er ett ordentligt mål mat.
— Jo för all del, vad jag det gör, protesterade kapten Jim. — Jag lever för det mesta kräsliga. I går afton var jag ju till byn och köpte mig två kilo benfritt oxkött — av det ämnade jag få mig en riktigt präktig kalopsmiddag och mer till.
— Nå, vad hände med oxköttet? frågade doktorinnan. — Tappade ni det på vägen hem?
— Nej bevars. — Kapten Jim såg brydd och förlägen ut. — Just när jag skulle till och lägga mig, kom ett stackars uselt hundkräk och bad om natthärbärge. Han tillhörde väl någon av fiskargubbarna utmed stranden. Jag kunde inte köra bort den stackaren — han hade ont i ena tassen och linkade på tre ben. Därför släppte jag in honom i min lilla yttre förstuga, gav honom en gammal säck att ligga på och gick in till mig. Men hur det var, kunde jag inte somna. Det for för mig, att hunden bestämt sett hungrig ut …
— Och så steg ni upp och gav hunden biffköttet — hela den stora biten biffkött, sade doktorinnan långsamt och med ett slags triumferande förebråelse i rösten.
31
