Skollärarens brud.
hjärtevän där hemma, och nu skulle hon komma hitut till honom. Jag blev just inte så glad, fast det var ju rena rama själviskheten — jag tänkte på, att nu skulle hon komma emellan honom och mig. Men så pass hygglig var jag ändå, att jag lät ingenting förmärka. Han började nu berätta för mig allt möjligt om henne. Hon hette Persis Leigh, och hade det inte varit för en gammal farbrors skull, så hade hon följt ut med honom genast. Farbrodern var sjuklig och klen, men han hade varit snäll mot henne, när hennes föräldrar dog, och hon ville inte fara ifrån honom. Men nu var han död, och nu kom hon ut för att gifta sig med John Selwyn. Det var ingen lätt resa för ett ensamt fruntimmer på den tiden. Man ska komma ihåg, att några ångbåtar fanns ju inte.
»När väntar du henne?» sa’ jag.
»Hon går ombord på Royal William den 20 juni», sa’ han, »och då bör hon vara här i mitten av juli. Jag får lov att be byggmästar Johnson timra ihop en stuga åt mig. Hennes brev kom i dag. Jag visste redan innan jag hunnit öppna det, att där stod goda nyheter. Jag såg henne för några kvällar sedan.»
Jag förstod inte, vad han menade, och då började han förklara — men lika klok var jag. Han sa’, att han hade en gåva — eller en förbannelse. Det var hans egna ord, fru Blythe, en gåva eller en förbannelse. Han visste inte, vilketdera det var. Samma gåva hade hans farmors mor, och hon blev bränd som häxa på bål för den orsakens skull. Han sa’, att det då och då kom över honom liksom underliga drömtillstånd — transer, tror jag han kallade det. Finns det någonting sådant, doktor Blythe?
— Det finns helt visst människor, som falla i trans, svarade Gilbert. — Men saken tillhör mera den psykiska forskningen än medicinens område. Och den är långt ifrån utredd. Nå, hur voro de där transtillstånden för övrigt beskaffade?
— Det var drömmar rätt och slätt, sade den gamle doktorn skeptiskt.
— Han sade att han kunde se kommande ting i dem, återtog kapten Jim långsamt. — Jag säger bara, vad han sade mig
35
