Skollärarens brud.
läppar och glänsande ögon. Kapten Jim hämtade uppmuntran ur hennes blick, innan han fortsatte med sin historia.
— Ja, det dröjde förstås inte länge, förrän alla människor i The Glen och Fyra vindar visste, att skollärarens fästmö väntades, och de gladde sig alla, därför att de tyckte så mycket om honom. Och alla intresserade sig för hans bygge — det var just det här huset, som fördes upp. Han valde själv ut läget, man skulle kunna se bukten med alla fiskebåtarna och höra vågsvallet. Han lade ut trädgården med gångar och blomsterrabatter och grönsaksland, och de lombardiska popplarna planterade han. Och den dubbla raden av rosenbuskar, som står kvar ännu i dag, fastän många av dem är risiga — den satte de små flickorna från The Glens skola för att glädja sin lärares brud. Han sa’, att de skära var för hennes kinder och de vita för hennes panna och de röda för hennes läppar … Ja, han var så laddad med poesi, så ibland kunde han knappt uttrycka sig som vanligt folk …
— Nästan varenda människa skickade honom någon liten present för att hjälpa honom att dra till boet. Han hade ju inte så värst mycket att komma med, måtro. Men kärlek — se det var huset rikt på. Fruntimmerna skickade honom virkade täcken och broderade borddukar och handdukar, och en gubbe snickrade en byrå och en annan ett bord och så vidare. Till och med den gamla blinda tant Margaret Boyd flätade en liten korg åt henne av den där sortens strandhavre, som luktar så kryddaktigt gott. Den använde skollärarens fru i många år för att förvara sina näsdukar uti.
— Jaha, tillsist var då allting klappat och klart — till och med vedkubbarna var inlagda på härden, så man behövde bara sätta tändstickan till dem och tutta på. Det var inte riktigt den här eldstaden, fastän den var belägen på samma plats. Fröken Elizabeth satte in den här, när huset reparerades för tio år sedan. Den gamla, det var en väldig, öppen spis, som sträckte sig djupt in i muren, man kunde ha stekt en hel oxe på den. Framför den har jag suttit många gånger och spunnit ut mina skepparhistorier — alldeles som jag nu gör …
37
