Den första visiten.
Blythe, sade hon och vecklade upp någonting mycket skirt och luftigt. — Jag har litet bråttom med att få det här färdigt, och det är sannerligen ingen tid att förlora.
Anne såg med någon överraskning på det vita tyget, som låg utbrett över fröken Cornelias breda knä. Det var en liten barnklänning, och den var ytterst nätt sydd, med fina veckningar och rynkgarneringar. Fröken Cornelia satte sina glasögon till rätta på näsan och började sömma kråkspark med utsökta styng.
— Det är åt fru Fred Proctor uppe vid The Glen, förklarade hon. — Hon väntar sitt åttonde barn vilken dag som helst, och ingenting har hon i ordning åt det. De andra sju ha slitit ut allt vad hon sydde åt det första, och nu varken hinner eller orkar hon göra någon ny utstyrsel. Den kvinnan är en matyr, fru Blythe, ni kan tro på mina ord. När hon gifte sig med Fred Proctor, visste jag nog, hur det skulle gå. Han var en av de där elaka, tjusiga karlarna. Sedan han gift sig, upphörde han att vara tjusig, men elakheten, den var tvättäkta, och den satt i. Han dricker och han försummar sin familj. Men så’na ä’ di. Jag begriper inte, hur fru Proctor kunde gå i land med att hålla sina arma ungar hela och rena, om inte grannarna då och då gåve henne en handräckning.
Enligt vad Anne sedermera erfor, var fröken Cornelia den enda grannen, som i nämnvärd grad brydde sig om ungherrskapet Proctors helhet och renhet.
— När jag hörde, att numro åtta var i antågande, så beslöt jag mig för att sy litet smått åt den, och det här är det sista, fortfor fröken Cornelia. — Därför vill jag också ha slut på klänningen i dag.
— Den är verkligen riktigt söt, sade Anne. — Jag ska gå efter mitt eget arbete, så ha vi en liten syförening på tu man hand. Vad ni är skicklig i handarbete, fröken Bryant.
— Åja, nog är jag den skickligaste här på trakten, medgav fröken Bryant utan någon falsk blygsamhet. — Och det borde jag väl också vara. Jag har sysslat mera med sådana här saker än om jag haft hundra egna barn, Och nog är det väl
48
